Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sorg’

Det är på något sätt en underlig sak att sitta här och planera för sin egen begravning.

Naturligtvis räknar jag med att jag ska överleva från allt detta med hjärtat. Men faktum är att 65-80% av dem som har aneurysm på aortan och där den spricker okontrollerat dör. De hinner inte in till sjukhus och vi bor på landet långt ifrån allt. Faktum är att om man inte opereras spricker de alltid. Faktum är att överlevnaden efter operationen också saknar några procent för att det ska kännas tryggt. Faktum är att jag är överviktig och inte i kondition pga mina diskbråck redan innan detta upptäcktes.Och det försämrar ju mina procent,det fattar jag ju.  Visst visste jag om att jag hade en aortastenos dvs en klaff som inte öppnar helt och visst har jag redan från barnsben vetat om att den skulle opereras när jag kom upp i ca 50-års åldern men jag är ”bara” 42!!

Mina pojkar skulle ju vara vuxna och ej beroende av mig när jag skulle opereras. Så hade jag ju planerat det. Ibland kommer ilskan upp till ytan, varför händer detta just mig och just nu?

Min hjärna går hela tiden på högvarv för jag känner ett behov av att förbereda allt för alla sorters scenarier. Jag tvingar familjen till att städa trädgården och smårenovera ”för man vet ju aldrig” och ”ni kan inte ha begravningskaffe här om det är rörigt här”. Jag försöker berätta alla livslärdommar jag kan komma på för pojkarna för man vet ju inte och tänk om de senare i livet stöter på något som jag kanske hade haft ett bra råd om!  Dom är ju bara femton och just i starten till vuxenlivet. Vi har varit själv under hela deras uppväxt så vi har ett nära och tight förhållande men naturligtvis har jag ordnat så de blir omhändertagna om jag går bort. Men jag vill ju vara med! Jag vill ju stå på deras student! Jag vill ju vinka av dem inför tågluffning! Jag vill ju stötta dem när kärleksbekymren kommer! Jag vill ju träffa mina barnbarn!

Dessa funderingar på mitt eventuella frånfälle dansar samba i min hjärna tillsammans med funderingar om framtidshopp. Jag studsar mellan att drömma om allt vi ska göra när detta är över och funderingar om att flera procent faktiskt inte klarar detta. ”Det händer bara andra” – Ja, men någon ska ju vara ”de andra” och då kanske det är jag?       

Jag har under livets gång flera gånger upptäckt att det inte går som man planerat och bestämt. För det mesta har jag då fått uppleva att det som istället hände var bättre och passade mig/oss på ett annat sätt än jag trott.Och det gör en ödmjuk inför ”ödets klokhet” Men i detta fall finna det bara två alternativ: Jag överlever, vilket är min planering eller så dör jag och då får jag inte vara med och se anledningen till att det blev så och inte som jag ville. Då är det mina barn och omgivningen som ska få en erfarenhet genom detta men det känns naturligtvis inte ok. de har ju bara mig!!! Pojkarna har under sin uppväxt  blivit ”bortvalda” av sin far och hans familj och det har jag jobbat hårt med att kompensera för, så de inte ska gå genom livet med för stora ärr. Men om de då förlorar mig också har de ingen som talar om för dem att de är fantastiska och att det inte är deras fel att folk lämnar dem. Har jag då lyckats hjälpa dem att få så mycket självkänsla under deras uppväxt att de klarar sig?

Ska jag då välja minneslund eller gravplats? Har suttit med Fonus hemsida för att bestämma hur ”jag”vill ha det? Om jag väljer gravplats har pojkarna någonstans att gå till men det kanske blir jobbigt att sköta om för dem när de blir äldre och har ”egna liv”, Om jag väljer minneslund kremeras jag, ligger inte ensam och pojkarna behöver inte ha ansvar för att sköta gravplatsen. Suck, solen skiner därute….jag behöver kanske inte bestämma detta just idag.  Jag ska ju leva imorgon också har jag bestämt!!

Read Full Post »