Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klafffel’

(Idag sitter jag framför datorn då jag är superförkyld och har ett blodtryck som skjutit i höjden. Så jag fick stanna hemma från extrajobbet idag också. Och då tänkte jag passa på att fixa lite här på bloggen.)

Livet efter hjärtoperationen: 

Hur fungerar då livet åren efter en hjärtoperation? Jag hade ett medfött klaffel (aortastenos) som kollades varje år först på barnkardiologen i Lund Länk till barnkardiologen sedan det upptäcktes då jag var tre år. Och sen på vuxenkardiologen. Länk till hjärtkirurgin i Lund 2009 hade jag varit trött och orkeslös en lång tid men trodde själv det berodde på de fyra diskbråck jag hade i ryggen. Alla mediciner och svårigheterna att gå och sova var anledningen trodde jag. Men det konstaterades att klaffen lagt av och dessutom hade ett präktigt aneurysm växt till sig på aorta ”acendes”( böjen över aortaklaffen).  Läs gärna ett av mina inlägg om hjärtoperationen här. Jag fick en mekanisk klaff och en bit ”cykelslang” istället för en del av aorta där bråcket fanns. En mekanisk klaff innebär livslång medicinering med Waran. Man kan om man är yngre och vill ha barn få en grisklaff istället och då behöver man äta waran en kortare tid men den håller inte lika länge utan behöver bytas ut efter ett tag( tror det är tio- femton år). Jag hade fått mina älskade söner redan och ville inte he fler så för mig var valet lätt. En operation räckte så väl under min livstid. Denna klaff skulle kunna fungera i 140 år så det lät ju bra! Nå i början direkt efter operationen var livet tufft kan jag säga! Jag kunde inte ligga i sjukhussängen då mina diskbråck bråkade. Jag var uppsprättad som en kyckling. Man sågar upp bröstbenet mitt av. Jag kunde inte göra mycket själv. Men redan på uppvaket tvingade jag mig upp i en fåtölj bredvid sängen för att få i mig lite frukost. Och sen fortsatte jag kämpa på detta vis. Jag vägrade ligga och ha ont. Jag gick och gick med den stårullator jag fick de första dagarna. I de andra rummen låg många äldre som också gjord diverse hjärtoperationer och det hördes lång väg hur ont de hade. En iakttagelse jag helt ovetenskapligt gjorde var att männen verkade lida mer än kvinnorna. Kvinnorna var på benen och satt i dagrummet, de gick fram och tillbaks i korridorerna. Männen låg och ojade sig och behövde hjälp med allt. Efter fem dagar hade jag fått nog. Jag skulle hem! Man brukar stanna 10-14 dagar men jag tjatade. Så jag och min kirurg blev historiska då ingen vid den tidpunkten åkt hem så tidigt. Kaxig var jag,,,,då. Sen kom jag hem och då var jag inte lika kaxig. Sönerna var i skolan och min inneboende vän tyckte inte hen kunde ta ledigt från jobbet för min skull. hrmf. Så jag var faktiskt rädd i början. Det är en 50-60 % risk att dö i plötslig hjärtstopp den första månaden hade jag fått höra. Och där satt jag. Jag kunde inte ens lyfta något. När jag gick så tryckte jag en kudde mot bröstet. Jag hade sex kuddar i sängen för att kunna palla upp mig. Nå, jag fixade det! Och jag blev bättre! Och jag hittade tillbaks till livet igen fast det tog tid. Om du kan röra dig så fort som möjligt efter operationen kommer du i form mycket snabbare än jag. Jag hade ju ryggen att bråka med.

Sen kom de nya vanorna man skulle lära sig. Att äta waran varje dag. Att ta PK-test flera gånger i månaden ( numera ligger det ganska  lugnt så jag tar kollen ca en gång i månaden) . Antingen inte äta jordgubbar och broccoli, mm eller äta ett jämt intag så Waranet kan ställas in. Det är järnet i vissa livsmedel och hälsokostpiller som stör Waranet. Länk till broschyr om Waranbehandling.
Det som varit svårast är att få kollarna att fungera med jobbtider. Jag löste det genom att studera och sen starta eget men det kan ju inte alla göra. Då ställer dessa eviga kollar till det ibland. Du kan också få blödningar av Waranet. Du måste vara lite mer rädd om dig så du inte får inre skador till exempel. Men det går absolut att leva med det för alternativet är att du bildar blodproppar på de nya klaffen och då är det adjöss!    Andra saker som man inte visste innan operation: Jag kan inte magnetröntgas då jag har sternumskrot dvs bröstbenet lindas med metalltråd för att hålla ihop under läkning. Detta har ställt till det när vi skulle diagnostisera min Ankyloserande Spondylit(Beschterews). Men det går att hitta vägar runt detta. Jag ska ha ett halsband på mig alltid som talar om att jag är Waranbehandlad, tja, det hade jag i början. Nu har jag en lapp i plånboken. Man blir mer utsatt för smittor så jag undviker förkylda människor fortfarande. Kanske tjuter det om mig i en metalldetektor ibland. Lever och njurar kan ta stryk av Waranet så man får kolla värdena varje år. Och jag kan inte äta smärtstillande/antiinflamatoriskt i NSAID-gruppen.Det finns även en de andra mediciner och hälsokost som inte waranet trivs av! Så tänk alltid på det. Ibland har jag en diffus smärta i hjärttrakten. Men alla prover och läkarbesök är bra så det är väl nervsmärta. Forskningen går framåt så kanske får vi något snällare än waran istället så som de som fått blodpropp. Och det finns en maskin så du kan kolla PK-värdet hemma men den är alldeles för dyr för snåla mig.

Men på det hela taget så är jag en vinnare! Så lyssna inte allt för mycket om jag gnäller ibland. Alternativet hade varit att jag haft det ”tyst som i graven” och det alternativet gillar jag inte. Livet är härligt, krämpor och gnäll och allt! Om du undrar något får du gärna skriva till mig. Så försöker jag svara så gott jag kan. Och det jag inte kan tar jag reda på. Sån har jag alltid varit. Jag vill veta!!! Ett av mina motto är: ”Sapere aude” som betyder: Våga veta!

Read Full Post »

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Det har hänt en hel del som gjort att varken tid eller ork infunnit sig.

Som jag tidigare skrivet påverkar värmen hjärtsjuka en hel del. Och denna sommar har varit full av varma eller kvava dagar. Det har ofta varit svårt att dra andan men för några dagar sedan råkade jag ut för något jag aldrig varit med om förr och fy… vad rädd jag blev!

Min ene son och jag skulle ha en mysig dag ihop, käka lunch och shoppa lite tillsammans. Allt går i ultrarapid när jag ska ut på något men vi hade skoj ihop. Han hittade lite kläder på rean och jag passade på att vila på pallarna i varje provrum vi var inne i. Framåt eftermiddagen var jag ganska slut så vi drog oss mot bilen. När vi så skulle köra ut från parkeringen blev det kortslutning i hjärnan. Jag kunde för mitt liv inte komma på på vilken sida av vägen man ska köra!!! Jag visste att jag egentligen visste det, har ju haft körkort i massor med år men kunde inte minnas! Och jag fattade inte hur jag skulle klura ut det, logiken gick in och försökte hitta ledtrådar som jag också visste måste finnas men till slut var jag tvungen att fråga sonen! Han bara tittade på mig med stora ögon, suckade oroat och gav mig svar! Då trillade poletten ner och allt kom tillbaks!

Vi körde och hämtade M och sen fick han köra bilen hem. På kvällen kom oron och funderingarna. Var det värmen som gjort att mitt söndriga hjärta inte orkat pumpa upp blod till hjärnan och att jag därför fick blackout? Eller är det så att hjärtat försämrats så snabbt på grund av baciller från inflamationen i tanden jag bröt för ett bra tag sedan och att dessa baciller satt sig på hjärtklaffen. Och att det nu då lossnat lite ”plack” därifrån som vandrat upp till hjärnan, ploppat igen något för att sedan lossna? Mamma har ju haft små strokes och så kallade TIA- attacker. Det har då konstaterats att hon har trånga och ”vingliga” blodkärl och  kanske har jag samma sorts kärl. Och att de då proppades igen ett ögonblick???? Vi har ju märkt att jag sedan ca en månad börjat svamla mer och ibland har svårt att hitta orden eller att uttala orden rätt.

Tänk vad man kan fundera ut ”tosiga” saker!  Jag känner inte igen mig själv när jag sitter och oroas så här. Innan allt detta med hjärtat fanns, ja alltså aneurysmen för klafffelet är jag ju född med, så fungerade jag ju alltid perfekt och funderade aldrig på hälsan. Visst har jag mina diskbrock som gör ont som f….. men de är ju liksom inget man kan dö av, om man inte hänger sig för att slippa smärtan förståss. Men nu när det känns som att man bara har en chans att agera rätt när något nytt händer så funderar man mycket. Dagen efter blackouten försökte jag nå någon på hjärtmottagningen i Lund men det var låååång väntetid, semestertider troligaste förklaringen. Så det fick rinna ut i sanden.

Sen har jag börjat oroa mig för svininfluensan. M jobbar ju i butik i Malmö och träffar ju massor med folk som kan smitta honom och sen mig. Och hur kommer det gå med min operation om svininfluensan dundrar in. Jag skickade med M hand-decinfektionsmedel och beordrade honom att gå igenom rutiner för butiken med chefen så de får in en vana att ex rengöra kassadisk, tangentbord mm. 

Som motvikt till all denna oro( har nog för mycket tid till fundering) har jag nu äntligen gjort min tatuering på foten. Jag bestämde mig för att göra den innan operationen så att jag kan ha något vacker att titta på när jag ligger nyopererad i sjukhussängen! Man kan nog inte skutta runt så mycket med ett stort sår och kluven bröstkorg och eventuella slangar och sådant men man ska väl kunna skaka bort täcket från ena foten iallafall!  Den blev väldigt blommig, färgglad och med ett kors med min skyddsängels initialer på. Den ska påminna mig om att kämpa för att bli bra! Den påminner mig också om att vi alla är del av något större. Vilket jag fått många påminnelser om den senaste tiden. Det har hänt en hel del oförklarliga saker här hemma som stärker min tro! Det börjar växa fram en övertygelse om att allt detta händer av en anledning. Jag läste en bok för ett tag sedan där det bland annat stod skrivet något i stil med: Det oväntade otäcka som ”drabbar” dig är det som ”kosmos” skickar och som  för dig framåt och får dig att växa. Det som du själv ”ställer till” tynger dig bara. Och jag kan märka att jag ser på saker med delvis nya ögon. Jag har alltid varit en person som reflekterar över saker och som försöker hitta positiva saker i det som händer men nu sker det på ett annorlunda sätt och jag känner dessutom att jag inte riktigt kan sätta ord på det. Vilket är en väldigt konstig känsla då jag alltid varit så verbal. Dessutom känns denna inre resa som jag nu gör väldigt privat! Jag vill liksom inte diskutera den med andra utan sitter på den som en skatt som bara är min och som jag inte är helt säker på ännu!! Samtidigt finns det känslor och tankar som jag så väldigt gärna skulle vilja ha förmågan att delge andra. Känslor av ren och skär lycka. Ögonblick där det känns som att jag är direkt uppkopplad med allt runtom i ren HD-kvalite!  Det är en märklig känsla att uppleva samtidigt som jag varje dag lever med risken att aneurysmet spricker och jag dör! Detta borde ju göra mig helt deppig, vilket det också gör ibland men oftare och oftare känner jag mig kärleksfull och som att allt runt om mig är klarare i färgerna liksom.  Så just nu pendlar känslorna väldigt från oro som jag nämde tidigare till detta nya obestämbara tillstånd av positiv karaktär. Hm, kanske det är något i vattnet som gör mig hög????? Nej, skämt åsido så känns det som om något stort är på gång, och det är det ju för en hjärtoperation är ju ingen liten sak men förutom den menar jag. Det känns som om livet aldrig kommer bli detsamma igen………..      

 

Read Full Post »