Jag gjorde min Gastric Bypass operation den 17/2 och omopererades den 20/2. Jag låg på sjukhus nästan en månad för allvarliga komplikationer. Jag är så tacksam för att jag fortfarande lever! Men nu kommer belöningen i annan form också och jag har börjat lägga märke till den mer och mer. Ni kanske inte tror mig då jag säger att jag fullständigt missade de första kilona som rasade av men med gastrostomi, smärtor och svaghet så låg fokus inte på att springa till vågen och kolla nedgången. Jag var bara glad att jag sakta blev bättre och bättre. Jag var glad att jag fortfarande levde! Men nu kan jag inte bortse från det faktum att jag tappar alla kläder. I förrgår kunde jag klämma mig förbi en hylla som jag aldrig förr skulle försöka mig på.
Förra veckan skulle jag på en försenad sex veckors kontroll. Jag var tyvärr inte bokad till min egen kirurg men det fick väl gå ändå, tänkte jag. Nu mådde jag så pass bra så jag gått vidare. Jag är inte den som maler vad jag gick igenom. Jag har läst mina journaler och mina operationsberättelser så jag vet vad som hänt. Läkaren var försenad och jag hade dessutom varit tidig så väntan blev lång. Så plötsligt dyker min kirurg upp och kallar in mig. Han hade bytt så att han fick tillfälle att prata med mig. Han var så ledsen för vad som hänt mig. Men det finns inget att vara ledsen för, som jag sa, för han hade ju gjort sitt bästa båda gångerna. Ibland tillhör man de procent som får komplikationerna. När han sen frågade om vikten hade han först svårt att tro på, när jag sa att den inte spelat någon roll. Det var inte förrän jag förklarat att jag fortfarande gick på ett rosa moln för att jag levde som han förstod. men han var nöjd och jag var nöjd så allt var bra.
Vi pratade lite om att det ibland gör ont fortfarande i magen men både han och jag tror det beror på gastrostomin och eventuell ärrbildning efter den. Så den molvärken ignorerar jag för det mesta.Den får liksom slåss om uppmärksamheten med den restvärk jag fortfarande har kvar av min kroniska sjukdom.
Men nu börjar allt bli både roligt och besvärligt med viktnedgången. Roligt för att jag orkar så mycket mer. Jag piper runt som en Duracellkanin. Roligt för att jag tycker jag är vansinnigt snygg( Men det har jag ju alltid tyckt) Men besvärligt för jag tappar alla kläder. Tappar jag inte byxorna så tappar jag trosorna. Är det inte brösten som kasar ner i bh´n så är det koftan som jag kan tälta i. Nåja, missförstå mig inte. Jag klagar inte på allvar. Jag är nog rätt nöjd med situationen. Enligt kirurgen är jag halvvägs nu men jag är nöjd redan. Skulle min kropp stanna upp i viktnedgången här så har jag ändå vunnit så mycket. Min värk har lindrats avsevärt.och jag har bara haft ett skov i min Ankyloserande Spondylit (ryggreumatism). Min astma har sagt adjö. Min snarkning finns inte mer, dock har maken börjat snarka än mer så jag har fortfarande svårt att somna. Men det är bagateller jämfört med hur jag hade det innan operationen. Jag kan snart göra allt jag drömt om. Jag gräver, lukar ogräs, promenerar, tränar yoga, cyklar och dansar. Vissa av sakerna klarade jag redan innan operationen men då i ett betydligt makligare tempo. Nu dansar jag oftast fram! Och trots att min kirurg kommenterade att vi kunde åtgärda skinnet på magen senare så tycker jag faktiskt att skinnet på kroppen drar ihop sig förvånansvärt bra för att sitta på en snart 50-årig dam som jag. Den första månaden hade jag till exempel skrynklig kalkonhals som jag patetiskt försökte dölja med halsduk men den har redan försvunnit. Ok, låren, magen och överarmarna har lite ”Byebye” daller men med muskelbyggnad kan nog mycket av det elimineras. Jag är så snygg! Och jag mår riktigt bra! Livet är härligt!
Anneliereimer's Blog 