Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det har varit en fantastisk sommar än så länge. Bina har jobbat för fullt och burit hem mängder med nektar. Jag har redan kunnat skatta flera lådor härlig honung. Och i trädgården växer allt så det knakar!

20160609_161401

Moder Jord är frikostig mot oss i år. Då det varit soligt och torrt länge nu har jag svårt att samla material att täckodla med. Gräset har blivit brunt på stora fläckar men det gör inget. Här får allt vara som det är.

IMG_5941

Jag kämpar inte för att skapa en utställningsträdgård. Jag kämpar för att ge växter och djur de bästa( naturligaste) förutsättningarna för att trivas. Jag täckodlar mer och mer för att efterlikna hur naturen själv gör. Jag låter allt gå i ett kretslopp här. Gräsklippet blir till näring för grönsakerna. Hönsen hjälper mig både gödsla och sprätta runt i marken. Permakultur på mitt eget lilla vis.

De små gässlingarna är inte så små längre!

20160522_151815

IMG_5939

Och mamma höna som bestämde sig för att ruva i en back utanför hönshuset har fått sina små nu.

IMG_5950

20160603_143011

Idag ska jag fylla på det lilla fågelbadet så vi har vattenblänk på framsidan också. Vår stora damm med Koikarp lockar till sig både bi, sländor, grodor och ormar för att inte tala om fåglar. Men lövet på framsidan är mer till för oss människor.

IMG_5970

Nu drar regnet jag känt av i kroppen in över skogen. Tillräckligt stor väderförändring för att min gamla kropp ska värka extra men inte tillräckligt mycket regn för att släcka naturens törst. Ikväll ska jag slunga några lådor honung så orken måste räcka hela dagen. Ta hand om er, och njut allt ni kan.

20160410_120833

Jag gjorde min Gastric Bypass operation den 17/2 och omopererades den 20/2. Jag låg på sjukhus nästan en månad för allvarliga komplikationer. Jag är så tacksam för att jag fortfarande lever! Men nu kommer belöningen i annan form också och jag har börjat lägga märke till den mer och mer. Ni kanske inte tror mig då jag säger att jag fullständigt missade de första kilona som rasade av men med gastrostomi, smärtor och svaghet så låg fokus inte på att springa till vågen och kolla nedgången. Jag var bara glad att jag sakta blev bättre och bättre. Jag var glad att jag fortfarande levde! Men nu kan jag inte bortse från det faktum att jag tappar alla kläder. I förrgår kunde jag klämma mig förbi en hylla som jag aldrig förr skulle försöka mig på.

Förra veckan skulle jag på en försenad sex veckors kontroll. Jag var tyvärr inte bokad till min egen kirurg men det fick väl gå ändå, tänkte jag. Nu mådde jag så pass bra så jag gått vidare. Jag är inte den som maler vad jag gick igenom. Jag har läst mina journaler och mina operationsberättelser så jag vet vad som hänt. Läkaren var försenad och jag hade dessutom varit tidig så väntan blev lång. Så plötsligt dyker min kirurg upp och kallar in mig. Han hade bytt så att han fick tillfälle att prata med mig. Han var så ledsen för vad som hänt mig. Men det finns inget att vara ledsen för, som jag sa, för han hade ju gjort sitt bästa båda gångerna. Ibland tillhör man de procent som får komplikationerna. När han sen frågade om vikten hade han först svårt att tro på, när jag sa att den inte spelat någon roll. Det var inte förrän jag förklarat att jag fortfarande gick på ett rosa moln för att jag levde som han förstod. men han var nöjd och jag var nöjd så allt var bra.

Vi pratade lite om att det ibland gör ont fortfarande i magen men både han och jag tror det beror på gastrostomin och eventuell ärrbildning efter den. Så den molvärken ignorerar jag för det mesta.Den får liksom slåss om uppmärksamheten med den restvärk jag fortfarande har kvar av min kroniska sjukdom.

Men nu börjar allt bli både roligt och besvärligt med viktnedgången. Roligt för att jag orkar så mycket mer. Jag piper runt som en Duracellkanin. Roligt för att jag tycker jag är vansinnigt snygg( Men det har jag ju alltid tyckt) Men besvärligt för jag tappar alla kläder. Tappar jag inte byxorna så tappar jag trosorna. Är det inte brösten som kasar ner i bh´n så är det koftan som jag kan tälta i. Nåja, missförstå mig inte. Jag klagar inte på allvar. Jag är nog rätt nöjd med situationen. Enligt kirurgen är jag halvvägs nu men jag är nöjd redan. Skulle min kropp stanna upp i viktnedgången här så har jag ändå vunnit så mycket. Min värk har lindrats avsevärt.och jag har bara haft ett skov i min Ankyloserande Spondylit (ryggreumatism). Min astma har sagt adjö. Min snarkning finns inte mer, dock har maken börjat snarka än mer så jag har fortfarande svårt att somna. Men det är bagateller jämfört med hur jag hade det innan operationen. Jag kan snart göra allt jag drömt om. Jag gräver, lukar ogräs, promenerar, tränar yoga, cyklar och dansar. Vissa av sakerna klarade jag redan innan operationen men då i ett betydligt makligare tempo. Nu dansar jag oftast fram!  Och trots att min kirurg kommenterade att vi kunde åtgärda skinnet på magen senare så tycker jag faktiskt att skinnet på kroppen drar ihop sig förvånansvärt bra för att sitta på en snart 50-årig dam som jag. Den första månaden hade jag till exempel skrynklig kalkonhals som jag patetiskt försökte dölja med halsduk men den har redan försvunnit. Ok, låren, magen och överarmarna har lite ”Byebye” daller men med muskelbyggnad kan nog mycket av det elimineras. Jag är så snygg! Och jag mår riktigt bra! Livet är härligt!

20160321_123833

Allt sedan jag flyttade ut på landet till mitt torp/ boställe för ca 14 år sedan har jag haft höns. De tillför vardagen så oerhört mycket. Både glädje, skratt och motion. Men också näring av högsta kvalitet i form av ägg och kött. Gulan är så vackert gul som aldrig några köpeägg och köttet mört och smakrikt. Dessutom har jag mina höns frigående och då sprätter de i jorden och sprider sitt bajs lite överallt vilket gör att grönskan blir överväldigande. Att ha höns är ett enkelt sätt att närproducera ekologisk mat som är sprängfylld med näring och smak!

20140526_182003

Det är enkelt att ha höns och du kan ha dem även i en villaträdgård.( Dock får du då kolla upp om det är ok att ha tupp. Tuppen gal så det kan vara irriterande för eventuella grannar i stan). Men här ute har jag så klart tupp för han gör ett viktigt jobb med att vakta för hök, hålla koll på damerna samt befrukta så jag får kycklingar. Mina höns är en blandad skara. Jag har Blommehöns, Kochin, Orpington och Husets blandning. Jag gillar stora höns som ger stora ägg. Några av damerna brukar alltid vilja ruva fram några kycklingar och då är de damerna som inte gillar att ruva snabbt framme och lägger ägg i ruvhönans rede så fort hon vänder ryggen till. Förra sommaren resulterade det i att surhönan( så kallas en höna som vill ruva här i Skåne) balanserade på en ägghög med tjugo ägg. Då fick jag gripa in och plocka bort några samt stänga in henne så fort hon låg stadigt på äggen.

20140612_204421

När du har frigående höns lär du snabbt upptäcka att de är väldigt sociala varelser. Gräver du i en rabatt eller rensar ogräs har du snart hela gänget runt dig. -Vad gör du? – Hittat något gott? Kacklet stiger förnöjt ur näbbarna då de synar ditt arbete. Det är glädjande då de äter snigelägg men inte så roligt då de pickar upp fröerna du precis sått. Men vi har lärt oss samexistera, jag och hönsen. De kommer och möter mig när jag kliver utanför dörren i hopp om att få något gott från köket. De tar sitt sprättande på största allvar och bearbetar jorden finfint. Och jag kan sitta i timmar och iaktta deras beteende när de går runt här. Den som hittar något extra gott hojtar så alla ska förstå att här fanns läckerheter. Tuppen knorrar kärleksfullt till favoritdamen om han hittar en godbit och låter henne ta för sig först. Sen är han en drummel när han är kärlekskrank men det kan vi ta en annan gång.

Mitt hönshus är inrett i ett trädgårdsskjul. Jag har isolerat och satt in fönster för hönsen behöver ljus. Höns klarar av kyla men om temperaturen kryper långt ner måste de få värme. Till exempel kan man ha en värmelampa eller ett brandsäkrat element i hönshuset. Då fryser inte vattnet heller. Dock knallar mina höns bara in i hönshuset när de ska värpa eller sova. Och vem kan klandra dem. Det är väl mycket roligare att sprätta i rabatter än att sitta inomhus och glo på väggarna. De har en inhägnad stor rastgård som det är tänkt att de ska kunna gå ut i på vintern men för det mesta har de full frihet även då. Det är bara om räven varit för närgången som de stängs in ett tag.

Att fodra hönsen är ingen dyr sak. Jag köper ekologiskt hönsfoder och blandsäd. Dessutom får de rester från köket. Och eftersom de går fritt slinker det ner mängder med mask, snigelägg, sniglar, grönt och frö,mm så foderkostnaden blir inte hög. Men jag får ägg med en gula som lyser som guld. Jag får mat där jag helt säkert vet vad som stoppats i dem innan de slaktades. Och för mig är det så viktigt. Eftersom jag under många år tvingades äta mängder med mediciner för mina kroniska sjukdomar vet jag att alla kemiska tillsatser man får i sig bara skapar mer sjukdom. Så därför strävar jag hela tiden efter ett så rent, enkelt och oprocessat liv jag kan!

Charlie håller gärna koll på damerna, men eftersom han är så liten tycker han det är bäst att klättra upp på pumpen. Allt för att kunna göra sitt jobb, tänker han.

20160321_123437

 

Om man som jag ska leva hela livet med konstant näringsbrist räknas varje tugga man stoppar in i munnen. Nej, vänta! Detta gäller inte bara då. Detta gäller för bövelen ALLA som stoppar något i munnen. Det borde vara i alla människors intresse att det bränsle man ger sin kropp är av bra kvalitet. Och nej, två kalorier är inte alltid lika! En kalori från ett färdigmål eller halvfabrikat har inte samma effekt på din kropp som en kalori från till exempel en ekologisk kyckling eller tomat. I halvfabrikaten stoppas det in mängder med utfyllnad, socker, vatten, konserveringsämnen,mm. Dessutom pressas de konventionellt producerade matvarorna att växa fort och då ger det mindre näring och smak. Har du provat att sänka tänderna i en hemodlad solmogen tomat så vet du vad jag menar!

När jag valde att göra min Gastric Bypass, för att få bättre livskvalitet, valde jag indirekt också att leva resten av livet med näringsbrist. Det är ett faktum alla som gör någon form av obesitaskirurgi måste leva med. Och eftersom vi opererade inte kan äta några större mängder utan äter många små mål betyder det att jag i varje tugga vill få med så mycket protein, vitaminer, mineraler och spårämnen,mm jag bara kan.

20160321_124923

20140612_204405

 

Jag hade redan långt innan operationen ändrat mina livsmedelsinköp till att innefatta mestadels ekologiskt men nu ökar jag andelen avsevärt genom att vi från och med denna säsong kommer producera än mer egenodlad mat. Vi har haft höns i alla år vi bott här ute så det har inte ändrats men odlingarna av grönsaker och frukt har tiofaldigats. Det har grävts bäddar och täckts gräsmatta så det står härliga till!

 

Jag väljer att täckodla till största delen. Trots att mördarsniglarna hittat hit! Jag har även kallbänkar, varmbänk och växthus så jag kan sätta igång mina odlingar ganska tidigt på säsongen. Fönsterbrädorna inomhus är också fyllda till bristningsgränsen så klart.

20160413_120545

20160424_143313_resized

 

Jag har turen att bo på landet där hästgårdarna ligger tätt, vilket innebär att jag har lätt att få tag på gödsel och halm. Jag använder naturligtvis min egen hönsskit men då den är betydligt starkare väljer jag noga var jag ska använda den.

När jag anlägger en ny bädd på gräsmattan täcker jag först marken med tidningar. Sedan lägger jag lager av halm, hästskit, löv och trädgårdsavfall ovanpå. Det blir som en lasagne. Denna vattnas sen ordentligt. De bäddar vi gjorde förra hösten är det nu tid att plantera eller så i. De olika lagren har förmultnat ganska mycket och jag skjuter bara materialet åt sidan och sår eller planterar. Sen puttar jag tillbaks lagerna igen runt omkring plantorna.

I de två lådorna, ca 5 meter långa och 60 cm breda, som vi gjort denna vår försöker vi få igång ganska hög värme. Först ligger det halmbalar i botten, sen ett tjockt lager hästskit, löv, halm och högst upp ett lager kompostjord. Allt trycks ner ordentligt mellan lagren och sen vattnar jag med ”kissevatten” (maken har ”kissa i hink”-tjänst ibland) för att få igång förbränningen. ( Kisse-vatten: 1 del kiss + 9 delar vatten) Sen springer jag ut med termometern och kollar flera gånger om dagen. Det är så spännande då kvicksilvret stiger. När den värsta hettan lagt sig efter ca 10- 14 dagar är det perfekt att sätta spädisar eller så.

Jag är väldigt inspirerad av ”Skillnadens trädgård”( Sara Bäckmo): Länk: Skillnadens trädgård som också har en blogg och Youtubekanal där hon är helt självförsörjande på grönt under mer än 6 månader på året. Hon börjar även så och odla väldigt tidigt. Skillnadens trädgård ligger i zon 3 och mina odlingar ligger i zon 1-2 så det hon lyckas med bör jag också lyckas med!  Kan jag öka vår självförsörjningsgrad från tidigare års 2-3 månader till 6 månader så gör jag min kropp en stor tjänst. För att inte tala om hur härligt det är att knalla ut i odlingarna bakom ateljén och plocka ihop dagens middag.

Jo, det har dröjt alldeles för länge sedan jag postade något inlägg här, jag vet. Förlåt mig, jag lovar skärpa mig. Sist skrev jag om vad jag funderade på inför min gastric bypass och nu kommer jag berätta om hur det gick och vad som hände. För naturligtvis hände något. Det är anledningen till att det dröjt så med inlägg här. Men vi tar det från början, nu när vi konstaterat att jag iallafall lever fortfarande!

20160217_081016

Tidigt på morgonen den 17/2 anlände jag till Helsingborgs sjukhus för min Gastric Bypass operation. Jag gick upp klockan fyra för jag skulle vara på avdelningen redan klockan sju. Jag var taggad, nervös och uppe i varv men inte rädd. De hade trångt på avdelningen så jag fick först plats i en förrådsskrubb utan fönster. Nå, det slog inte ner humöret utan gav mig snarare lite att skratta åt. Ni vet: En variant på att komma ut ur garderoben, fast viktmässigt istället. Vid tio tiden rullades jag ner till operation. Eftersom jag gjort en hjärtoperation i Lund för sex år sedan tyckte jag det var spännande att se hur allt fungerade och såg ut på Helsingborgs operationsavdelning. Men jag hann inte se mig omkring så mycket för efter att narkosen börjat flöda somnade jag kvickt.

När jag vaknade upp låg jag på uppvaket och det hade gått några timmar. Jag kände mig ganska pigg och började genast röra på mig i sängen eftersom jag vet att det finns förhöjd risk för blodpropp efter alla operationer. Det är därför vi som genomgår en överviktsoperation ska ta blodförtunnande sprutor före och efter operationen. Så jag sprattlade med benen, viftade med armarna och gick upp för att försöka kissa så fort det gick. Men min urinblåsa var nog i chock och tänkte inte samarbeta på ett bra tag!  På uppvaket låg också en kille som jag träffat på gruppträffen i Landskrona. Han hade uppenbarligen också någon form av medicinsk historia som gjorde att kirurg eller narkosläkare velat operera honom i Helsingborg istället för i Landskrona. I Helsingborg opererar man de patienter som har en mer komplicerad sjukdomshistoria (de opererades förr i Lund). Han mådde också bra och vi pratade för fullt. Plötsligt kände jag hur jag började tappa fokus, allt började snurra. jag fick frossa och frös som en gris. Plötsligt försvann allt. Sen vet jag inget mer förrän jag vaknade upp och då var det sen kväll! Någon i personalen sa att jag varit illa ute och att puls och andning varit extremt låga. Men jag mådde ganska bra igen och kom upp för att försöka kissa vilket också lyckades. Så, sent på kvällen kom jag äntligen upp på avdelningen där jag skulle sitta upp i en speciell hjärtsäng och sova. Hur mycket tror ni jag lyckades sova i den? Dessutom hade jag ont av gasen de blåser upp magen med för att komma åt med instrumenten. Det värkte ganska ordentligt uppåt axeln men det visste jag kunde hända så det stod jag ut med. Jag var uppe och gick i korridorerna så ofta jag kunde för det hjälper till att få bort värken och gasen.

Dagen efter ,alltså den 18/2, vad det dags för utskrivning. Jag fick träffa dietisten och kirurgen, Dr Adrian Sava. Efter all information åkte jag hem. En bilresa på ca 12 mil och lite mer än en timme, körd av en taxichafför med värsta graden av mundiarre. Han pratade i ett! Och jag fick höra allt om hans Ukrainska blivande fru, hennes problem med social och exmake. Jag fick höra om hur taxichauffören spred pengar omkring sig när han besökte henne i Ukraina och hur fantastisk de tyckte han var på att laga mat. Kort sagt, jag fick en djupare inblick i hans liv än jag någonsin önskat och dessutom blev jag totalt utmattad på kuppen. Så när jag kom hem stapplade jag direkt upp till min säng. Men efter bara en kort stund förstod jag att det inte bara var taxibabblaren som gjort mig utmattad utan något mer var på gång. Jag började må kraftigt illa och fick ont i magen.Frossbrytningarna jag fick av att jag frös så gjorde så jag hoppade i sängen. Jag ringde till avdelningen jag legat på men sjuksköterskan påpekade bara att jag var utskriven och fick därför åka till akuten. Att Dr Sava tryckt på att man alltid ska vända sig till opererande sjukhus brydde hon sig inte om. Så när min make kom hem efter ytterligare en timme hade jag börjat spy. Majoriteten av gastric bypass opererade kan inte spy men jag lyckades utomordentligt väl med den saken, kan jag säga. Alla 1,5 liter jag smuttat i mig under dagen plus lite till kom upp i hinken. Min man ringde sjukvårdsupplysningen som genast beordrade ambulansfärd med högsta prioritet. Så några timmar efter jag lämnat ett sjukhus var jag på väg in till nästa. Det blev Lunds akut eftersom jag tillhör det. Jag blev genast inlagd och satt på dropp. Inte en droppe fick dock komma över mina läppar! De gjorde en ct- röntgen och kommunicerade med Dr Sava( min kirurg). Först den 20/2 kördes jag så i ambulans till Helsingborg. Personal i Lund påstod att det berodde på platsbrist. Dr Sava menade i senare samtal att han varit fly förbannad för att det dröjt så länge och att det var Lund som trasslat.Men jag hann knappt upp på avdelningen i Helsingborg förrän en sköterska kom in och meddelade att kirurgerna tittat på röntgenplåtarna och de måste operera igen. Jag fick panik! För i mitt huvud betydde omoperation massiva komplikationer och hög risk för död! Jag ringde mina söner och min man och sa i princip farväl. Sen fokuserade jag på att bli så lugn jag kunde. Jag visste mycket väl att om jag hade panik då jag skulle sövas kunde det ge komplikationer och syrebrist. Så jag försökte allt. Jag mediterade, eld-andades och bad. Och jag lyckades bli lugn. När jag rullades in i operationssalen hade jag överlämnat mitt liv i högre makters händer. Jag visste att jag inte kunde göra mer, det var upp till kirurgerna och livet. Var det dags för mig att lämna in så fanns det inget jag kunde göra.

Jag vaknade upp på samma plats på uppvaket som jag legat på efter första operationen. Jag levde! Så tacksam jag var och ännu ovetande om att det bara varit början på min trasselresa jag klarat av än så länge. Kom upp på avdelningen och fick nästan genast besök av min kirurg. Han berättade lite om operationen och beordrade mig att dricka ett helt glas vatten! Jag blev först rädd med tanke på att vi skulle sippa vatten med tesked den första tiden men det gick jättebra. Det som var mindre bra var att han satt in en gastrostomi i den gamla magsäcken för att avlasta den. Så jag hade påsar och slangar överallt. Kateter, gastrostomi, syrgas , dropp, antibiotika i blodet och efter några dagar då mina blodkärl la av opererade de in en port i halsvenen.

20160226_14465120160224_135557

Så det var utmanande att få med sig droppställning och påsar då man skulle röra sig. Efter tre dagar började det spänna och göra ont på ena sidan av magen och det blev sakta värre. Jag fick feber och mina infektionsvärden sköt i höjden. Till slut var jag så svullen över ca 70-80% av magen så man kunde inte nudda vid den. Den var illröd och brännhet. Man röntgade mig igen. Jag hade fått en abscess( varbildning)  som bredde ut sig från ryggen och fram över magen. De försökte tömma den vid sex tillfällen vilket inte lyckades men gjorde vidrigt ont trots lokalbedövning. Jag hade också fått en abscess fram över blygdbenet och den lyckades de punktera vid fjärde försöket. Jag höll på att svimma så ont det gjorde och var säker på att de punkterat urinblåsan. Så nu hade jag en påse till!  Efter tre dagar skulle de stänga gastrostomin för att se hur det fungerade i magen trots att jag inte klarat att göra Nr 2 ännu(Det tog nästan tre veckor innan jag klarade av det!). Visst, det gick fint i tre dagar sen började jag må illa. Men ingen tänkte på att stomin var stängd så jag fick illamåendemedicin i spruta och en snutig kommentar av nattsköterskan om att ”hjälper inte den, får du väl spy då!”. Dagen efter hade jag så ont i magen och hulkade hysteriskt så jag tryckte på larmknappen och skrek på hjälp. Den manlige sjukskötaren som kom in fattade direkt vad som höll på att hända och sprang efter stomipåsar och en hink. Jag har honom att tacka för att  mitt liv inte tog slut den gången heller. Han tömde gastrostomin och därmed också min stormagsäck  på ca 3,5 liter. Jag kommer aldrig glömma hans ansikte. Det var tydligt att han var medveten om hur nära det varit att allt spruckit och svämmat ut i min bukhåla. Den gamla magsäcken är ju liksom både den nya lilla magsäcken och de nya tarmkopplingarna häftade och det kan lätt bli läckage även om man inte skulle fylla magsäcken med litervis med magsäcksvätska. Sen fick stomin vara öppen i några veckor. Jag hade antibiotika i blodet hela tiden men slapp snart droppet och katetern. Jag fick börja äta mosmat redan efter tre dagar.

20160226_173424

Och abscessen i magen hittade sin egen lösning på den platsbrist som uppstod i magen genom att tränga sig ut genom ett av porthålen. En av läkarna fick ta bort agraffen och sen vällde det ut litervis med …var. Vidrigt, äckligt var som stank så jag och rumsgrannen kved. De satte in ett drän som jag skulle ha kvar tills abscessen var helt tömd och porthålet läkt.  Jag låg ca 3,5 veckor på sjukhuset. Den sista veckan fick jag komma hem på permission med stomi, drän och massor med mediciner. Och inför sista permissionen som var över en helg, stängdes stomin igen. Det gick bra! Sen fick jag åka hem för gott. Dock skulle jag åka till distriktssköterskan dagligen för att lägga om abscessen och dessutom ”kuffa” om stomin( Det betyder att man fyller på den lilla gummiblåsa som håller stomin på plats inne i magsäcken).  Den 8/4 skulle jag så på återbesök och det ryktades om att jag skulle slippa stomin vid det besöket. För ingen hade gett besked om hur länge jag skulle tvingas ha den. Allt ifrån 3 månader till 9 månader. Men två veckor innan återbesöket, dagen efter jag fått den omkuffad hos distriktssköterskan, skulle jag som vanligt lägga om den. En kompress skulle smygas in under plattan som stoppar utanpå magen. Stomin hade svidit, läckt och gett eksem och sår så jag var väldigt trött på den. det var svårt för mig att röra mig eftersom den gjorde ont. Då jag tog tag i slangen för att glida in kompressen lyckades jag på något sätt dra ut stomin halvvägs. Vet inte hur jag lyckades! Kanske hade mina fingrar lyssnat på hur mycket jag avskydde stomin och beslutat ta saken i egna fingrar.  Efter samtal till avdelningen och kirurgen fick jag besked om att han ville att jag skulle åka till akuten i Helsingborg. De fick sen ta beslut om stomin skulle dras redan då. Jag lovar dig att jag log sött och smörade för läkaren på akuten för att de skulle avsluta det jag påbörjat hemma genom att dra ut gastrostomin helt. Och de gjorde det! Tjoho!!

Lyckan var fullständig och det kändes inte ens. Ett litet förband var det enda jag klev ut från akuten med efter att ha varit kedjad av slangar och påsar i mer än två månader. Och kroppen reagerade direkt. Jag kunde känna från dag till dag hur styrkan återvände. Jag slapp illamåendet och humöret blev superfint igen. Jag går fortfarande på rosa moln av tacksamhet över att jag lever!  Och i förrgår var jag på försenad 6 veckors kontroll. Min kirurg sa upprepade gånger hur ledsen han var över att allt blivit som det blivit. När jag frågande honom om det fanns något han kunde gjort annorlunda vid första eller andra operationen svarade han nej. Då finns det ju inget att vara ledsen för, tyckte jag! Jag tillhörde helt enkelt de procent som får komplikationer! Jag gav honom en kram. Han berättade också att han tvingats genomföra omoperationen med endast en läkarkandidat vid sin sida, förutom narkosläkare,m fl. Han berättade också att gastrostomins blåsa spruckit när han fått den på plats så han fått svära en hel del och ersätta den med en ny. Så det gick helt enkelt troll i min gastric bypass historia.

Det blev ett långt inlägg det här och då har jag troligen ändå glömt en massa. Men min hjärna verkar ha blockat många av händelserna för att skydda mig eftersom jag tidvis hade tufft att orka kämpa.

Men nu är det full fart framåt. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Nu har jag lurat döden 5 gånger( Struplocksinflammation, aortaaneurysm och hjärtfel, gastric bypass 1 och sen gastric bypass 2 plus när gamla magsäcken höll på att spricka) så jag känner mig som en katt med nio liv! Men livet är till för att levas och det blir bra till slut. Är det inte bra än, är det inte slut än.    Jag har flera drömmar kvar att uppfylla och gastric bypassen var ju bara en del av en större plan. Visserligen en viktig del då jag hade fått svårare att uppfylla resten av planen om jag inte blivit opererad så jag kunde gå ner i vikt och bli rörligare, men den är ju inte på något sätt slutmålet.

20160410_120833

 

Drömmar

20151017_150010

Drömmar är viktiga. Vi behöver alla något att sträva mot, att drömma om. Jag har haft så många drömmar under mitt liv. När jag var barn drömde jag om att pappa skulle välja mig istället för alkoholen. Jag drömde om att mamma skulle rädda mig och ta mig bort från livet med pappa och låta mig bo med henne och lillebror. De drömmarna uppfylldes aldrig och jag lärde mig leva med det. När jag blev vuxen och fick mina söner drömde jag om att kunna ge dem allt jag själv inte fått. Trygghet, två föräldrar och kärlek. Det lyckades inte helt. Jag gav dem kärlek och jag tror de alltid kände trygghet.  Men drömmen om att de skulle ha två föräldrar sprack i dagsljuset. Deras pappa försvann ur deras liv då de var 1,5 år. Och istället för att kämpa för att tvinga honom att umgås med dem ville jag skona dem från att växa upp med känslan att vara oönskade. Jag jobbade hårt för att de skulle få ett så litet hål i hjärtat av detta som det bara var möjligt. Jag tror jag lyckades men kan ju inte veta säkert. De har vuxit upp till fantastiska unga män som är kloka, utbildade, empatiska och kärleksfulla. Ja, jag är partisk men i denna fråga är jag helt säker! Den drömmen lyckades jag med. Efter min hjärtoperation fick jag en dröm om att sätta allt jag gått igenom, alla dessa erfarenheter, i arbete och hjälpa andra människor. Drömmen växte fram nästan av sig själv. Jag kanske kunde göra nytta som präst. Jag slet och pluggade. Jag tog studielån men de räckte inte hela vägen. Till slut levde jag på min man de sista terminerna. Naturligtvis stödde han mig för han såg att jag verkligen brann för detta. Jag tog min universitetsexamen. Men som så många gånger förr kraschade den drömmen också. Denna gången var det några av Svenska kyrkans toppledare som med en knyck på stövelfoten krossade mig som en myra mot asfalten. Och varför? För att jag inte förstod att du inte behöver agera kristet om du sitter i kyrkans topp. Då behöver du kunna spela det strategiska spelet. Så jag var brickan i det partiet. Kyrktopparna gick på lunch den dagen och jag samlade ihop min krossade framtid, mina 350000 i studieskuld och min dröm och kröp hem, in under en sten.

Men man kan inte leva utan en dröm, jag kan inte leva utan en dröm! När läkaren sa att jag kanske borde fundera på förtidspension för att min kropp var så trasig, vägrade jag lyssna. Jag kan inte leva utan en dröm, ett mål. Men de där drömmarna blir svårare och svårare att tro på ju fler som trasats sönder. Framför allt om det är andra som trasar sönder dem. Tvivlet växer än mer. Duger jag inte? Varför får jag inte vara med? Är det mig det är fel på? Jag har tidigare skrivit om att du får dig en roll tilldelad i familjen. En roll som du omedvetet försöker leva upp till. Det kan vara duktiga flickan men det kan också, som i mitt fall, vara svarta fåret. Jag dög ju aldrig som jag var. Mamma ville inte ha med mig, pappa valde spriten över mig, syrran skojar alltid om hur ”vild” jag var som liten. Jag har alltid fått höra att jag blir ”så hysterisk” då jag försökt förklara hur jag mått eller så har hon undrat varför jag ”alltid ska gräva i det förgångna”. Underförstått: jag borde göra som hon och bara titta framåt för då blir man framgångsrik. Och jo, hon blev framgångsrik men också utmattningsdeprimerad och tidvis lite väl glad i alkohol under tio år. Så hennes väg var ju inte min väg. Det är troligt att du fortsätter försöka uppfylla den roll du fick dig tilldelad resten av livet om du inte får upp ögonen för det. När jag tittar tillbaks på mitt liv ser jag bara en hel rad försök att försöka passa in, bli älskad för den jag är. Jag har ställt upp för folk, vänner och familj, så det stod härliga till. Jag har släppt allt och kört till Gävle med en vän då fadern dog, jag har lämnat mina sista slantar och tömt mitt skafferi för lillebror då han var ung och fattig i sin första lägenhet. Jag har kört vänner och deras barn till höger och vänster. Bara för att få känna att jag betydde något för någon. Dessutom har jag sett mig själv som en loser och uppfört mig som en sådan mot min ursprungsfamilj, aldrig tagit mig loss, aldrig stått upp för mig själv utan iklätt mig den hjälplösa, hopplösa tösen som behövde hjälpas.

Nu behöver jag bara känna att jag betyder något för mig själv. Och det är en skön känsla! Tänk att det skulle ta nästan femtio år innan jag fattade att vi först och främst ska älska oss själva!

Jag hittade en ny dröm för några år sedan. Den är fortfarande ömtålig men jag har något att kämpa för igen. Jag vet inte om jag kommer lyckas realisera den men den ger mig glädje även på vägen mot målet. Och det är viktigt. Jag vet inte hur man lever utan en dröm. Denna gång beror min dröm inte på godkännandet från andra människor. Denna gång beror den helt och hållet på mig.

Jag har redan tagit många steg på vägen mot målet. Jag är rädd varje dag för att något ska grusa mina planer men jag är också glad för varje steg jag tar! Varje delmål är en vinst i sig. Varje pusselbit jag klarar att samla in och lägga rätt ger mig en sådan  glädje. Jag var så rädd att jag blivit för gammal för att drömma och ha mål. Att livet nu bara kunde vara en transportsträcka mot rullatorn. Men min vana trogen går jag min egen väg nu igen. Ibland är det inte ens jag som planerar nästa steg utan det är som om dörrarna sätts på glänt av en allvetande spelmästare. Jag har börjat våga känna tillit igen. Tillit till att det ordnar sig, det som är är och det som ska bli blir!

Som avslutning på denna långa fundering vill jag bara, av hela mitt hjärta, önska dig en dröm att leva för. Det gör gott i både kropp och själ!

20150914_164722

 

Rör på fläsket!

Motion innan Gastric Bypass operation!

Tredje gången gillt! Nu har jag fått mitt nya operationsdatum efter två tidigare ändrade tider. Min Gastric Bypass operation är satt till den 17/2 och jag har börjat med den flytande dieten på allvar. Jag smygstartade visserligen innan jul, då jag inte gått på någon flytande diet på många år och ville se hur jag reagerade på det. Eftersom jag äter Waran ska jag inte hålla på och konstra med min kost. Det så kallade PK-värdet, dvs tiden det tar för blodet att koagulera, börjar då hoppa. Det ska helst ligga mellan 2,5 och 3. Då har jag minst risk för att proppar bildas vid min nya hjärtklaff och aorta. Duktig som jag är så mailade jag kardiologen och informerade om att jag nu gick på flytande diet vilket gjorde dem förvånade. Mitt sista PK-test hade gett ett värde på 1,9. Uppenbarligen brukar folk få högre värde av att gå på flytande diet. Men jag är ju som jag är! Motvallstös!

Då operationen nu närmar sig med stormsteg har jag börjat fundera ännu mer på alla de sätt jag själv kan påverka resultatet av och framför allt riskerna med operationen. Jag har ju redan genomfört en hel rad förändringar. Jag slutade röka för snart ett år sedan. Sedan några år mediterar jag varje dag. Jag går minst en promenad med hunden och jag gör yoga varje dag. Men detta ökar inte pulsen så värst mycket. För varje gång jag tagit i mer än kroppen klarat så har jag fått ett värkskov eller benhinneinflammation. Alltså, jag vet att det är effekter av mina sjukdomar men det gör det inte mycket roligare! Som lök på laxen går jag med ständig undertemp. Jag har alltid 35 till 35,6 grader i temp. Fryser som en #%&# och så har det varit sedan jag fick min Ankyloserande spondylit diagnos för många år sedan. Jag minns hur det var att vara tjock förr. Då kunde jag gå ut i smällkalla vintern i minus 10 grader. Nu kramar jag helst kaminen under vintern. Att ge mig iväg till badhuset eller gym är alltså inte att tänka på. Då återstår att motionera här hemma. Fördelen med det är att, eftersom jag jobbar hemifrån för det mesta, alltid kan klämma in lite rörelse i schemat. Till exempel har jag en smal brant trappa som jag skumpar upp och ner i. Jag står också nedanför och gör”step up” på första och andra trappstegen. Pulsen ska öka ordentligt innan jag ger mig.  Efteråt går jag upp till det rum vi använder som garderob. Där ligger min yogamatta/ klossar och meditationskudde alltid redo. Jag använder ibland en yoga bok men oftast laddar jag upp ett yoga pass från Youtube på tv´n. Där har jag också börjat träna med gummiband. Allt för att få upp styrkan i kroppen.

20160118_11110420160118_11161320160118_111242

Jag åker också ofta till havet. Av någon anledning kan jag klara att gå längs vattenbrynet långa stunder utan att få ont. Havet har alltid gett mig frid. När jag sätter mig ner, i lä för vinden, och tittar på vågorna blir jag ett med alltet. Det är en meditativ stund som går djupare än all annan. Det ger kraft!

IMG_5860

Det är nämligen inte någon liten operation jag ska igenom. Visserligen blir det om allt går som planerat endast 5-6 små ärr på magen. Inuti magen är det en helt annan sak. Vid en gastric bypass skär man bort magsäcken förutom en liten ficka stor som en tumme och kopplar om tarmen på två ställen. Man använder ett specialverktyg som klipper/ delar och försluter de nya kanterna samtidigt.  Så kroppen går igenom ett ganska stort trauma. Naturligtvis vill jag hjälpa min kropp klara detta så bra jag kan. Att öka syresättningen av kroppen är viktigt. Att öka ork och flås är viktigt. Att minska fettet runt organen är viktigt. Det är också därför man ska gå på flytande diet innan operationen.

Att göra en Gastric Bypass är sista utvägen. När man börjar fundera på en sådan har man provat allt innan. Dieter, dietister, mediciner. Inget ger ett bestående resultat. Det är inte så enkelt som många säger: Ät mindre- Rör dig mer! Grav övervikt är en sjukdom. Den börjar kanske inte som en sådan men får man inte stopp på det så blir den det. Och även om du sköter kost och motion kan du hamna i en situation där kroppen inte svarar på det sätt den borde. Som tur är händer det väldigt mycket på forskningsfronten vad gäller grav övervikt och obesity. Vi lär oss nya saker som kullkastar mycket av de sanningar vi levt efter ända sen 70 – 80 talet.

I mitt fall har jag lärt mig att min kropp blivit överkänslig mot många saker. Troligen är det alla sjukdomar, mediciner och sömnbrist som triggat detta. Jag har ett sockerberoende som jag jobbar dagligen med och nu kan säga att jag vinner över. Men det gäller bara om jag inte äter gluten och kolhydrater varje dag. Av för mycket sådant blir värken svårare och tröttheten större. Magen börjar bråka. Och då tar man till en sockerkick eller en skål pasta som i sin tur sätter igång karusellen igen. Jag hoppas min gastric Bypass operation kommer ge mig rejäla dumpningseffekter på kolhydrater, fett och socker. För då får jag ännu lättare att låta dem vara och kroppen läker ut mer av den kroniska inflammation jag går omkring med!

Men nu är jag nyfiken på dig som läser detta! Hur funderar du kring kost och motion?

Funderar du också på hur du varaktigt ska förändra ditt liv?

Skriv och berätta i kommentatorfältet, stilla min nyfikenhet!

Och du, ta hand om dig! Du är värd att leva det härliga liv du är menad för! Så kavla upp ärmarna och ta för dig!

Jag finns på Youtube:       https://www.youtube.com/channel/UCzk_90vH5stZRb76GcT50Mg

Ni vet hur man alltid brukar säga att ”allt hänger ihop”. Och det gör det ju oftast också. Tänk bara på fotboll, chips och öl. Eller bilval och storlek på den manlige föraren. Eller vit klänning och jordgubbsfläckar. Kräftor och huvudvärk. ”En olycka kommer sällan ensam” säger vi ju också.   Allt hänger ihop!  Men skämt åsido så gäller samma sak faktiskt för vår kropp och våra sjukdomar. Det förvånar mig fortfarande att vi behandlar varje krämpa som en isolerad sjukdom som om det fanns vattentäta skott mellan kroppsdelar eller mellan kroppen och psyket. Sanningen är att även när det gäller våra kroppar så hänger allt ihop. Den österländska medicinen har vetat detta i årtusenden men här i väst ser vi till exempel en migrän som bara en migrän. Den har inget samband med till exempel den colon irritabile som vi också lider av. Så behandlar vi migränen med ett piller och sen behandlar vi den besvärliga magen med ett piller. Och sen får vi behandla krocken mellan dessa båda piller(kallas kontraindikation) med ett tredje piller. Eller så äter vi sömnpiller för den dåliga nattsömnen, värktabletter för ryggvärken och vitaminer för att vi inte hinner äta ordentligt på regelbundna tider.

Du behöver vakna upp och sluta lita på det doktorn säger. Ta ansvar för din kropp och ditt liv! Doktorn förskriver läkemedel som ”vunnit” i upphandlingen. Läkemedelsbolagen gnuggar sina händer och vill egentligen inte att du ska bli frisk för då blir det en mindre utdelning till aktieägarna. De får det dessutom att låta som att det är helt naturligt att du ska stå ut med diverse biverkningar. Du går på det och gissa vad som händer? De har ett piller att sälja som lindrar biverkningen! Inom sjukvården för kvinnor är detta tagit till sin spets. Titta bara på vilka biverkningar som accepterats för p-piller eller andra hormonpreparat. Skulle män varit målgruppen hade p-piller aldrig blivit godkända från början.

Men läkarna är också utbildade i västerländsk medicin där varje kroppsdel behandlas för sig. Så du behöver börja läsa på själv. I mitt fall fick jag Bechterews( Ankyloserande spondylit) och fick reda på att den kan ge iriter i ögonen. Men själv upptäckte jag att min kassa mage och till och med min aorta aneurysm kan hänga ihop med Bechterews. Liksom laktosintolerans, glutenkänslighet, trötthet, nedstämdhet och mycket annat. Antingen startade det med Bechterews eller så startade det med någon annan inflammationsökning i kroppen. Eller så blossade det upp i samband med att psyket utsattes för stress under några av de tuffa tider jag haft. Det vet jag inte ännu men det viktiga här är att allt hänger ihop!

Och,,,,,om det satt igång av någon anledning så måste det kunna sluta av någon anledning. Fibromyalgi, som jag också ”råkat få”, är enligt läkarna obotlig liksom reumatism. Det finns ingen framgångsrik behandling säger man. Men om man söker information på nätet hittar man fullt med forskning( utanför Sverige) om vad som ger denna sjukdom och vissa av dem tänker utanför boxen. Man hittar också fullt med folk som vägrat lyssna på att det skulle vara något ”man måste lära sig leva med”. De har ändrat kost, de har kollat upp eventuella brister, de har gjort livsförändringar, mm. Och de mår ofta bättre!   Man kan inte sätta plåster på symtomen utan att titta på den ursprungliga orsaken till att din kropp bråkar!  Gör om och gör rätt!

Jag ska berätta om en bekant som behandlades med plåster för diverse symtom. Hen fick värk i hela kroppen och gick till doktorn, Doktorn menade först att det berodde på felbelastning efter en stukning tre månader tidigare och skrev ut smärtstillande och antiinflammatoriskt . Besöket tog tio minuter. Efter några månader gick min bekant tillbaks till doktorn för hen tappade hår, hade fått utslag och sov dåligt. Ny doktor( stafettdoktor) och tio minuter även denna gång. Nya piller och en remiss till röntgen. Fyra månader senare, efter röntgen som inget visade, kom ett brev med denna information samt en förnyelse av de smärtstillande.  Tre veckor senare kom min bekante in till akuten med dubbelslag på hjärtat och värk ut i armen. EKG och inläggning över natten. Läkarsamtalet tog totalt femton minuter. Tio vid ankomst och fem vid utskrivning. Nya mediciner och ett tips om att äta mer grönt. Så höll det på i mer än två år. Sen blev min bekante än mer deprimerad och sökte sig själv till samtalsterapi. Hen åt nu smärtstillande, blodtryckstabletter, antiinflammatoriska tabletter, blodförtunnande och sömntabletter. I samtalsterapin framkom att min bekante blev småmobbad på sitt jobb. Ett jobb hen haft i tjugo år. Det framkom också att hen var mycket ensam i sitt liv. Under de två åren med sjukskrivning minskade värken för att återkomma varje gång hen provade att återgå i arbete. Hm,,, för mig verkade det tydligt var roten fanns!

Hen bytte till slut jobb och värken, som läkaren sagt var fibro, försvann. Blodtrycket sjönk. Hen slutade nämligen döva sina känslor för den kränkning hen utsattes för varje dag på det gamla jobbet, med kakor och gick ner kraftigt i vikt. Hen sov naturligtvis också mycket bättre då hen kunde röra sig mer. Självförtroendet ökade och förra våren träffade hen kärleken! Så, allt hänger ihop, men det såg inte alla dessa läkare som endast stoppade näsan i journalen och missade att prata med sin patient. Min bekants kropp och psyke hade hojtat på hjälp på det enda sätt den kunde. Den skapade sjukdom.

Nu säger jag inte att det alltid är saker på jobbet eller i relationer som skapar sjukdom. Jag säger inte heller att det alltid är psyket som ska behandlas om det uppstår sjukdom. Men jag säger att man inte kan titta på händelser i kroppen som isolerade fenomen. Du kanske mår toppen psykiskt och ändå får reumatism. Då kanske den hänger ihop med en speciell gen eller ärftlighet. Då har den legat tyst i din kropp och brutit ut av någon anledning som bara du kan svara på. Stress, processad mat, för lite sömn, en annan sjukdom, kemikalieexponering. Det finns många möjliga ingångar till sjukdom eller som jag hellre ser det: OBALANS I KROPPEN. För det är just vad det är. Sjukdom är ett symtom på att du har en obalans i livet eller kroppen.

Vi tittar på en påhittad kvinnas liv under en dag: Hon är trettiofem, gift, två barn, jobbar som socionom, tränar tre gånger i veckan och åker utomlands två gånger om året. Så, då kör vi: Hon har fått alla vaccinationer man fick som barn (Rester kvar i kroppen). Hon äter p-piller( Rester kvar i kroppen). När mensen kommer stoppar hon upp en tampong som är luddfri( kemikalier) och förpackad i plast( kemikalier). Hon sminkar sig( kemikalier)   Hon köper kläder flera gånger i månaden( De är behandlade med flamskyddsmedel och tungmetaller,rester kvar i kroppen). Hon äter vanlig mat dvs grönt och kött, fisk. Ibland ekologiskt men ”det är ju så dyrt” ( Besprutade grönsaker, hormonbehandlat och penicillinbehandlat kött) ( Rester kvar i kroppen) Ja, jag vet att vi har en karens på kött men ner till noll i mätvärde kan vi aldrig komma om vi tillfört ett ämne, det är fysikaliskt omöjligt. Och hade det bara varit en kotlett hon åt under sin livstid men hon äter ju kött, fisk och grönt varje dag.  Hon äter mycket pasta, flingor, gröt och  bröd. Kolhydrater är ju bra, eller? Njä, den vete vi äter är vansinnigt mer processad än den ursprungliga vetet och kan ta sig ut i blodbanan. Dessutom har evolutionen inte hunnit ändra vårt tarm/magsystem så mycket så vi mår bra av den moderna mängden gluten i långa loppet.Många klarar av det men faller igenom om de utsätts för någon typ av trauma/ stress då de utvecklar tarmproblem.  Sen äter hon huvudvärkstabletter ibland( Rest kvar i kroppen) Hon tränar tre gånger i veckan vilket är bra men övriga dagar sitter hon still vid skrivbordet. Hon kör vart hon ska vilket släpper ut skit i luften hon andas in. På gymmet duschar hon och använder duschtvål med kemikalier i. Hon smörjer sen in sig i lotion som har än mer kemikalier. Glöm inte att huden är vårt största organ!  Men hon vill vara nyttig så hon äter vitaminpiller och kosttillskott. Gissa vad de också innehåller? Bindemedel, förtjockningsmedel, färgämne. KEMIKALIER! Hon städar huset( kemikalier), hon äter chips(kemikalier, tillsatsämnen, konserveringsämnen) Hon stressar på jobbet och får ont i nacken( värktabletter: kemikalier) Hon åker utomlands och smörjer då in huden i solskydd( kemikalier). Hon flyger( utsläpp). Hon handlar lite souvenirer(( kemikalier + barnarbete kanske) Oj,oj,oj. Vi kan hålla på hur länge som helst och ändå missa massor. Hon är en helt vanlig kvinna. Allt hon stoppar i sig och utsätts för samverkar i hennes kropp och med hennes egna kemikalier, hormoner,mm. Då är det inte konstigt att obalansen dyker upp och vi blir sjuka. Och den ena sjukdomen öppnar upp för den andra. Lyssnar inte denna trettiofemåriga kvinna på sin kropp kommer hon snart vara en femtioårig kvinna med allergier, värk och någon autoimmun sjukdom eller två. Troligen överviktig och olycklig och fattar inte hur det kunde bli så.

Mitt råd blir åter igen: Ekologisk mat, ekologiska produkter. Så lite kemi i livet som möjligt som inte kommer från en naturlig källa. Sök balans mellan jobb och fritid, kropp och själ. Och du, hoppa av alla måsten! Du måste inte byta bil bara för att grannen gjort det. Du måste inte gå på alla kurser, caféer och på babygympa när dina barn är små. När jag arbetade i förskolan hade vi många barn som det tog tre dagar att stressa ner efter helgerna. Deras föräldrar skulle ”förverkliga sig” för fullt fast de fått en helt ny livssituation med en helt ny liten människa. Barnen var genomstressade och mammorna inte mycket bättre. Njut av NUET!Du måste inte göra som alla andra tycker. Lyssna inåt. Livet är ingen tävling och först i mål vinner absolut inte!      

Sitter här med dunderförkylning som gett migrän och blodtrycksökning, halsont och gnäll. Detta är priset jag betalar för att slippa en del av min värk och dessutom överhuvudtaget leva. De mediciner jag tar minskar mitt immunförsvar. Cimzia är sprutor som jag tar var 14é dag. Det är ett biologiskt läkemedel som hjälper kroppen slåss mot sin benägenhet att ge sig på sig själv, kan man enkelt säga. AS (Beschterews) som är en av mina sjukdomar är en reumatisk sjukdom där kroppen anfaller sig själv.Länk till reumantikerförbundets info

Detta ger inflammationer i leder, mm. Framför allt i ryggen, men även nacke och andra leder kan drabbas. I vanliga fall ger man oss med denna sjukdom reumatika typ Metotrexat och NSAID- preparat men på grund av att jag också knaprar Waran kan jag inte ta den typen av medicin. Jag får dessutom inte ta NSAID- preparat, dvs de vanliga antiinflammatoriska medicinerna överhuvudtaget. Så istället för en behandling där man börjar med reumatikamedicin och NSAID- piller som de flesta reumatiker får fick jag börja direkt med den biologiska TNF-hämmaren Cimzia. Det hjälpte oerhört mycket!

Även min hjärtoperation och Waranet gör att jag ska passa mig för smittor. Jag ska vaccinera mig mot influensa varje år. Jag måste äta penicillin om jag ska få ex tandläkarbehandling som kan ge blödning men även all annan behandling som ger blödning då baciller kan smyga sig bakvägen upp till min hjärtklaff och ge blodproppar.

Sen ett tag har jag jobbat extra på en skola och den senaste tiden i lågstadiet. Oj, så mycket förkylning jag möter där! Feberglansiga ögon, snorbobbor och helveteshostor från var och varannan unge. Så att jag finns där är inte en av mina smartaste ideer med det har varit så roligt att jobba med barn igen. För länge sedan jobbade jag ju i förskolans värld i många år. Som egenföretagare saknar man ibland arbetskamrater och då tyckte jag dessa inhopp i skolan var ett perfekt komplement. Jag blev dessutom klassansvarig för några veckor sedan då klassläraren blev sjukskriven. Ansvaret det medför gör nu att jag går med konstant dåligt samvete för att jag måste stanna hemma. Men jag behöver troligen tänka om när det gäller detta extrajobb. När jag blir förkyld är det en historia som varar i flera månader. Det är en historia som gärna utvecklar ytterligare sjukdom som till exempel: Halsfluss, Lunginflammation, mm. Sist var jag förkyld i fyra månader och hann med både bihåleinflammation och lunginflammation. Att ligga för ankar så länge är trist, kan jag berätta!

Att jag gör allt för att stärka immunförsvaret genom bra ekologisk mat, vitaminer och meditation hjälper inte alltid. Det gör min vardag bättre ur smärt och sömnperspektiv men baciller är för tufft för mina barriärer. En ”vanlig” människa hade varit tokfrisk av allt jag ändrat på i kost och annat, men jag får hantera allt lite annorlunda. Så länge förkylningarna håller sig på avstånd mår jag faktiskt riktigt bra på grund av de livsstilsförändringar jag gjort de senaste åren. Men idag mår jag skit och det har jag nu gjort några veckor. Att stanna hemma från jobbet är en pina. Jag vill ju följa mina små godingar i skolan. Att sitta ute i ateljén med en kopp the och snörvla över nya projekt funkar inte när snoret lindat in alla ideér och feberfrossan gör att man skakar så allt småpill är uteslutet. Imorgon får jag troligen krypa till korset och köra till doktorn som sjukvårdsupplysningen krävde då jag ringde för lite tips. De tyckte akuten var rätt plats i går kväll för mig men det vägrar jag. Har fått nog av akuter och kan numera endast släpas dit medelst våld! Men annars är det finfina fisken! ”Huvvet upp o föttera ner”, som vi säger på landet!

Hur kommer man då tillbaks efter många, långa år med sjukdom och trötthet? Min resa började för ungefär två år sedan. Innan dess var jag trött, så oerhört trött. Kunde inte sova ordentligt för värken och vaknade från och till hela nätterna. Jag hade svårt att gå, svårt att röra mig svårt att hålla hjärnan pigg. Jag fick fler och fler tabletter. Tabletter för sömn. Tabletter för värk. Tabletter för att minska biverkningarna av tabletterna. Sakta förgiftade jag min kropp med kemikalier men jag trodde ju jag var tvingad att ta dem!

Jag gick också upp mer och mer i vikt. Hade redan mycket övervikt sen innan hjärtoperationen och de tidigare diskbråckens orörliga tid och inte blev det bättre då min Ankyloserande spondylit (Beschterews) och fibro konstaterades. Så i över tio år hade jag slagits mot detta. En dag fick jag nog! Jag tröttnade och bestämde mig för ett sista försök att vinna över denna svikare till kropp innan jag gav upp helt. Jag hade börjat läsa om LCHF och provade. Förstoppning! Men tankarna bakom denna diet gjorde mig nyfiken. Ren mat. Utan tillsatser. Jag började läsa på. Jag insåg att jag troligen blivit beroende av en av värktabletterna och av socker. Jag förstod att alla dessa kemikalier som finns i både mediciner och i all så kallad mat vi stoppar i oss inte gör kroppen stark utan förgiftar den. Läkemedelsindustrin vill inte att vi ska bli friska av deras mediciner. De vill tjäna grova pengar på oss! Så en biverkning kan vara lukrativ för då kan de sälja en ny medicin mot biverkningen. Sockerindustrin vill inte att vi är hälsosamma för då tjänar de inga pengar. Och fakta sa att sedan vi börjat med lightprodukter och en kolhydratbaserad kost har invånarnas medelvikt rusat i höjden. Den västerländska livsstilen tar kål på oss. Mjölet vi köper idag är en totalt annorlunda produkt än då vi började mala vete till mjöl. Och detta finmalda vete som säljs idag är så fint att det kan passera ut i blodbanan. Inte där det ska vara precis! Jag lärde mig om sambandet mellan kosten och fibro, reumatism och annat. Jag hade ådragit mig allt detta och min kost, trots att jag trott jag åt rätt, eldade på inflammationerna i kroppen. Så, vad göra?

Jo det är egentligen mycket enkelt. Jag köpte ekologiskt. Till och med tandkräm, schampoo och annat försökte jag hitta ekologiska alternativ till. Jag åt mycket vegetariskt. Som tur är jagar min man så vi äter nästan bara vilt vilket gett en kanon lycklig mage. Köpekött (framför allt fläskkött) gav mig en säker tur till toa efter maten men vilt mår jag bra av. Det konstaterades att jag var laktosintollerant så jag slutade med all mjölk. Man kan nämligen reagera på mer än laktosen( laktos är bara en av ämnena i mjölken) . Jag drog ner kraftigt på gluten och kolhydrater.

Tänk på att läsa innehållsförteckningar, people! Milslånga sådana bör ställas tillbaks på hyllan tycker jag! 

(Bild: https://bengtingerstam.wordpress.com/category/markning-livsmedel/page/3/ ) Bra om fuskmat.

 

Jag drog sakta ner på mina värktabletter. Tänk på att sätta ut dem sakta för du kan, om du blivit beroende som jag, må kass och få värk om du stoppar för snabbt med dem. Jag började med en morgonsmoothie: Soja eller havremjölk med banan, glucosaminpulver( köpte stor burk till häst, samma som människor och hundar tar, jag lovar, men du får räkna om vikterna och måtten) spirulina, ingefära, babyspenat och apelsin eller annan frukt. Ja, det finns socker i frukten så där får du prova dig fram. Ibland triggades mitt sockersug, ibland inte.  Friggs sockerbalans är ett bra 

 

Sen tycker jag du ska kolla dina värden hos doktorn. B12. magnesium, D-vitamin är bara några av de saker man kan ha brist på och som ger värk och trötthet. Om du som jag har mycket värk tycker jag du ska prova mjuk yoga och sen meditation. Yogan gör jag varje morgon. En solhälsning och några mjuka positioner mjukar upp min kropp för dagen. Jag har inte gått någon kurs än utan följt några youtube-klipp och köpt en bok med cd-skiva i. Och meditationen är det likadant med. I början satt jag där på min kudde och blundade. Det kliade på näsan, jag tänkte på disken. suck. Men jag hittade flera meditationer på youtube som var ljuvliga och så har jag fortsatt.Denna meditation/ hypnos använder jag ofta, men den är på engelska. Han har flera på youtube och han har så behaglig röst. Meditation/ selfhypnosis Michael Sealey   Jag kör mycket till havet. Jag föddes vid havet och det har alltid gett mig frid i själen och kraft att gå vidare. Det finns ett mäktigt och märkligt ställe i Skåne som heter Vårhallarna. Det ligger utanför Simrishamn och det är mäktigt hur naturen lekt där. Havets krafter har rest de stora klippblocken ur djupet. Dit åker jag så ofta jag kan, sätter mig i en skreva och bara existerar! 

Jag lovar du blir gladare och mer tillfreds med livet om du gör detta varje dag.

Blev jag då bättre av alla mina förändringar? Jepp!!

Mina skov är både kortare och mildare. Magen som alltid bråkade förr är oftast lugn och glad. Min rörlighet har ökat markant. Är jag frisk? Nej, tyvärr gjorde jag dessa förändringar efter att mina sjukdomar debuterat. Men jag har stort hopp om att bli av med både astma, sömnapne och fibro om jag fortsätter älska min kropp med bra produkter. Dessutom kommer jag göra en gastric bypass för att komma ner i vikt så att jag kan röra mig ännu mer. För nej, vikten har inte påverkats än av mina förändrade vanor. Men det beror på att jag inte kunnat röra mig tillräckligt. En mjuk yoga räcker inte om du ska ner i vikt och så det är nästa steg för att ta hand om min kropp igen. 

OBSatt meditera varje dag i 21 dagar! Skriv gärna en kommentar om du funderar på något. : Det sägs att det tar 21 dagar att befästa en vana så nu utmanar jag dig 

Och du,,,,ha en bra dag!