
Ofta när jag berättar för folk om hur vi lever här på ReimersRo möts jag för det mesta av nyfikenhet, frågor och en något drömsk blick från personen. De suckar gärna fram ett ”Oh, tänk om jag också kunde flytta ut på landet men jag har ju barnen/ jobbet/ inte tid/ ekonomin/mm(sätt in valfri orsak själv). Eller så menar de att de absolut inte kan leva utan stan/ gymmet/ service/ annat. Jag tror att de bygger upp en egen bild av hur det är att bo här beroende på om de själva när en förändringsdröm eller om de absolut inte vill ha förändringar. Men vissa håller nästan för näsan redan av tanken på att vi valt bort vattentoaletten. Vissa har skrattat lite överseende åt mitt miljöengagemang och talat om för mig att det inte hjälper att ”lilla jag” sopsorterar för sophämtarna slänger ändå alla sopor i samma fack i sopbilen, citat: ”det har man ju hört”. Jag har också fått kommentaren: ”Jag är för gammal för att ändra på mina vanor”.

Men igår mötte jag mannen som tog priset när det gäller kommentarer. Jag märkte tydligt att han av någon anledning blev provocerad av det jag berättade om vår livsfilosofi. Om hur vi hade valt att se på vårt liv här på jorden. Att jag efter sjukdom, och kriser fått ägna mig åt en, av dessa händelser, nästan påtvingad eftertanke om hur jag/ vi vill leva våra liv. Jag hade insett att detta livet( det enda vi vet något om just nu iallafall) kan ta slut eller förändras på ett ögonblick. Jag berättade att vi strävade efter att bli så självförsörjande vi bara kan så vi inte behöver lita till en statsmakt som kanske inte kan hjälpa alla vid en kris. Jösses, det räcker ju med en snöstorm om man bor på landet så inser man att man måste samla i ladorna för att klara sig!

Jag berättade att detta sedan vuxit från att bara innefatta förändringar i mitt eget lilla leverne till att också innefatta ett försök till förändring i miljön runt omkring. Ett intresse för att försöka visa ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva för andra. För många lever i sin bubbla utan att stanna upp och fundera. De lever med ett tyst gnag i själen trots att allt på ytan verkar toppen. Jag berättade om att det är vattenbrist även i många delar av Sverige numera. Att våra barn och barnbarn får ett tufft jobb att städa upp efter oss( under förutsättning att det finns en miljö att städa). Att vi inte kan vänta på att ”de som bestämmer” ska ändra saker för de tänker mer på egen karriär, vinning och nästa val än på att ta tuffa beslut som säkert kommer ge upphov till missnöje bland många medborgare. Vi kan inte vänta på att ”andra” ska börja. Vi kan inte peka finger och säga att” om inte dom minskar utsläppen så behöver inte vi heller”. Vi skyller ju till och med koldioxid utsläppen på korna samtidigt som vi semesterflyger till Thailand oftare och oftare. Samtidigt som vi konsumerar mer och mer nya prylar. Jaja, jag vet: Konsumtionen driver fram samhället! Den visan har vi hört till leda! Kapitalismen bygger på konsumtion och om vi konsumerar mera blir vi rikare. Därför jobbar vi mer, ser mindre av våra barn, bränner ut oss mer och får fler och fler ”välfärdssjukdomar”. Vi har alla svalt myten om hur det ska vara utan att egentligen ifrågasätta den. Det är så det alltid har varit. Det är så våra föräldrar gjorde. Det är en ”sanning”. Men det fungerar inte längre! Inte om vi vill ha en planet som fortsätter ge oss liv. För tro det eller ej kära stadsbo, vi är alla en del av naturen. Vi dör om moder jord dör. Om något i planetens balans rubbas en gnutta mer än vi redan gjort så kan vi inte klara det!
Jag hann dock inte riktigt säga allt detta sista jag skrev till personen i fråga förrän han började lägga kommentarer om att det inte var konstigt att jag vurmade för miljön, flummig religionsvetare som jag var! Det visste man ju att religion bara var flum för det kunde inte bevisas vetenskapligt. Inte ens när jag rättade honom och sa att man kan vara andlig och inte religiös och att jag inte jobbat som religionsvetare på många år utan var bibonde, skribent och konstnär släppte han sina fördomar. (Och när jag tänker efter nu så var troligen de sakerna lika flummiga som religionsvetare för honom.) Han menade sen att jag troligen gick omkring med foliehatt eftersom jag säkert trodde att antingen aliens eller någon främmande makt sände ut ”vågor” som kunde tränga in i min hjärna! Vilka ”vågor” det gällde kunde han inte specificera. Jag hade fullt upp med att bita mig i tungan för att inte skratta honom rakt upp i ansiktet. Men eftersom jag är en någorlunda uppfostrad tant bet jag tills tungan blödde.
Men jag hejdade mig som sagt och sa alla de saker jag tidigare skrev. Då hävde han ur sig att han: ”Minsann inte fått 4 hjärtinfarkter för att sitta och lukta på blommorna. Han hade offrat sig så han kunde ge sig och familjen allt. Resor, villan och sommarstugan här uppe var minsann inte gratis om jag nu trodde det”.
Jag fick tårar i ögonen. Det var hans egen frustration över att känna sig fast i ekorrhjulet som gjorde honom småelak, nedlåtande i samtalet med mig! Som gjorde att han kände ett behov av att tala om att han tyckte synd om mig för att jag levde i en fantasivärld om jag trodde att något annat än djungelns lag gällde.
Vi har alla ett val men många av oss vet inte ens om det utan gör ”som man ska”, man lyder normen snällt. Han var över femtio år, framgångsrik och hade nästan allt. Men han hade inte ro i själen. Han hade inte lyckan. Han hade inte harmoni i sitt liv. Och det stack i ögonen på honom att någon klivit av ekorrhjulet. Jag tyckte så synd om honom. Jag ville bara ta honom i famnen när jag insåg det. Men då hade han väl fått infarkt nummer 5 och jag har ingen hjärtstartare här på ReimersRo.
Vi har ett val. Alla har ett val. Ibland är valet lätt och ibland är det förbannat svårt. Men inget som är värt något kommer alltid lätt! Ibland( ofta) får man kämpa och försaka. Men resultatet är värt det. Om man lyssnar inåt så hittar man sin egen väg. Och det som är så spännande är att när man hittat sin egen unika ”rätta” väg brukar saker lösa sig helt magiskt! Det är avslutandet som är svårt. Det är det som skrämmer och trasslar. För vi sitter så fast i ”vad ska grannarna tycka” / ”jag är inte en sån” / ”det är inget riktigt yrke” / ”folk skulle tycka jag är konstig”. Men i ärlighetens namn har folk fullt upp med sitt eget och om de skulle bry sig så reagerar de flesta positivt!
Hur gick det då i samtalet med mannen? Jo, vi gjorde som man gör i Sverige. Vi kom iallafall överens om att vi inte kom överens. Han fick med sig en paket nyvärpta ägg och en stående inbjudan att tillbringa en dag på landet med bisurr, kackel och kaffe om han kom förbi igen.
Read Full Post »