Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2016

20160321_123833

Allt sedan jag flyttade ut på landet till mitt torp/ boställe för ca 14 år sedan har jag haft höns. De tillför vardagen så oerhört mycket. Både glädje, skratt och motion. Men också näring av högsta kvalitet i form av ägg och kött. Gulan är så vackert gul som aldrig några köpeägg och köttet mört och smakrikt. Dessutom har jag mina höns frigående och då sprätter de i jorden och sprider sitt bajs lite överallt vilket gör att grönskan blir överväldigande. Att ha höns är ett enkelt sätt att närproducera ekologisk mat som är sprängfylld med näring och smak!

20140526_182003

Det är enkelt att ha höns och du kan ha dem även i en villaträdgård.( Dock får du då kolla upp om det är ok att ha tupp. Tuppen gal så det kan vara irriterande för eventuella grannar i stan). Men här ute har jag så klart tupp för han gör ett viktigt jobb med att vakta för hök, hålla koll på damerna samt befrukta så jag får kycklingar. Mina höns är en blandad skara. Jag har Blommehöns, Kochin, Orpington och Husets blandning. Jag gillar stora höns som ger stora ägg. Några av damerna brukar alltid vilja ruva fram några kycklingar och då är de damerna som inte gillar att ruva snabbt framme och lägger ägg i ruvhönans rede så fort hon vänder ryggen till. Förra sommaren resulterade det i att surhönan( så kallas en höna som vill ruva här i Skåne) balanserade på en ägghög med tjugo ägg. Då fick jag gripa in och plocka bort några samt stänga in henne så fort hon låg stadigt på äggen.

20140612_204421

När du har frigående höns lär du snabbt upptäcka att de är väldigt sociala varelser. Gräver du i en rabatt eller rensar ogräs har du snart hela gänget runt dig. -Vad gör du? – Hittat något gott? Kacklet stiger förnöjt ur näbbarna då de synar ditt arbete. Det är glädjande då de äter snigelägg men inte så roligt då de pickar upp fröerna du precis sått. Men vi har lärt oss samexistera, jag och hönsen. De kommer och möter mig när jag kliver utanför dörren i hopp om att få något gott från köket. De tar sitt sprättande på största allvar och bearbetar jorden finfint. Och jag kan sitta i timmar och iaktta deras beteende när de går runt här. Den som hittar något extra gott hojtar så alla ska förstå att här fanns läckerheter. Tuppen knorrar kärleksfullt till favoritdamen om han hittar en godbit och låter henne ta för sig först. Sen är han en drummel när han är kärlekskrank men det kan vi ta en annan gång.

Mitt hönshus är inrett i ett trädgårdsskjul. Jag har isolerat och satt in fönster för hönsen behöver ljus. Höns klarar av kyla men om temperaturen kryper långt ner måste de få värme. Till exempel kan man ha en värmelampa eller ett brandsäkrat element i hönshuset. Då fryser inte vattnet heller. Dock knallar mina höns bara in i hönshuset när de ska värpa eller sova. Och vem kan klandra dem. Det är väl mycket roligare att sprätta i rabatter än att sitta inomhus och glo på väggarna. De har en inhägnad stor rastgård som det är tänkt att de ska kunna gå ut i på vintern men för det mesta har de full frihet även då. Det är bara om räven varit för närgången som de stängs in ett tag.

Att fodra hönsen är ingen dyr sak. Jag köper ekologiskt hönsfoder och blandsäd. Dessutom får de rester från köket. Och eftersom de går fritt slinker det ner mängder med mask, snigelägg, sniglar, grönt och frö,mm så foderkostnaden blir inte hög. Men jag får ägg med en gula som lyser som guld. Jag får mat där jag helt säkert vet vad som stoppats i dem innan de slaktades. Och för mig är det så viktigt. Eftersom jag under många år tvingades äta mängder med mediciner för mina kroniska sjukdomar vet jag att alla kemiska tillsatser man får i sig bara skapar mer sjukdom. Så därför strävar jag hela tiden efter ett så rent, enkelt och oprocessat liv jag kan!

Charlie håller gärna koll på damerna, men eftersom han är så liten tycker han det är bäst att klättra upp på pumpen. Allt för att kunna göra sitt jobb, tänker han.

20160321_123437

 

Read Full Post »

Om man som jag ska leva hela livet med konstant näringsbrist räknas varje tugga man stoppar in i munnen. Nej, vänta! Detta gäller inte bara då. Detta gäller för bövelen ALLA som stoppar något i munnen. Det borde vara i alla människors intresse att det bränsle man ger sin kropp är av bra kvalitet. Och nej, två kalorier är inte alltid lika! En kalori från ett färdigmål eller halvfabrikat har inte samma effekt på din kropp som en kalori från till exempel en ekologisk kyckling eller tomat. I halvfabrikaten stoppas det in mängder med utfyllnad, socker, vatten, konserveringsämnen,mm. Dessutom pressas de konventionellt producerade matvarorna att växa fort och då ger det mindre näring och smak. Har du provat att sänka tänderna i en hemodlad solmogen tomat så vet du vad jag menar!

När jag valde att göra min Gastric Bypass, för att få bättre livskvalitet, valde jag indirekt också att leva resten av livet med näringsbrist. Det är ett faktum alla som gör någon form av obesitaskirurgi måste leva med. Och eftersom vi opererade inte kan äta några större mängder utan äter många små mål betyder det att jag i varje tugga vill få med så mycket protein, vitaminer, mineraler och spårämnen,mm jag bara kan.

20160321_124923

20140612_204405

 

Jag hade redan långt innan operationen ändrat mina livsmedelsinköp till att innefatta mestadels ekologiskt men nu ökar jag andelen avsevärt genom att vi från och med denna säsong kommer producera än mer egenodlad mat. Vi har haft höns i alla år vi bott här ute så det har inte ändrats men odlingarna av grönsaker och frukt har tiofaldigats. Det har grävts bäddar och täckts gräsmatta så det står härliga till!

 

Jag väljer att täckodla till största delen. Trots att mördarsniglarna hittat hit! Jag har även kallbänkar, varmbänk och växthus så jag kan sätta igång mina odlingar ganska tidigt på säsongen. Fönsterbrädorna inomhus är också fyllda till bristningsgränsen så klart.

20160413_120545

20160424_143313_resized

 

Jag har turen att bo på landet där hästgårdarna ligger tätt, vilket innebär att jag har lätt att få tag på gödsel och halm. Jag använder naturligtvis min egen hönsskit men då den är betydligt starkare väljer jag noga var jag ska använda den.

När jag anlägger en ny bädd på gräsmattan täcker jag först marken med tidningar. Sedan lägger jag lager av halm, hästskit, löv och trädgårdsavfall ovanpå. Det blir som en lasagne. Denna vattnas sen ordentligt. De bäddar vi gjorde förra hösten är det nu tid att plantera eller så i. De olika lagren har förmultnat ganska mycket och jag skjuter bara materialet åt sidan och sår eller planterar. Sen puttar jag tillbaks lagerna igen runt omkring plantorna.

I de två lådorna, ca 5 meter långa och 60 cm breda, som vi gjort denna vår försöker vi få igång ganska hög värme. Först ligger det halmbalar i botten, sen ett tjockt lager hästskit, löv, halm och högst upp ett lager kompostjord. Allt trycks ner ordentligt mellan lagren och sen vattnar jag med ”kissevatten” (maken har ”kissa i hink”-tjänst ibland) för att få igång förbränningen. ( Kisse-vatten: 1 del kiss + 9 delar vatten) Sen springer jag ut med termometern och kollar flera gånger om dagen. Det är så spännande då kvicksilvret stiger. När den värsta hettan lagt sig efter ca 10- 14 dagar är det perfekt att sätta spädisar eller så.

Jag är väldigt inspirerad av ”Skillnadens trädgård”( Sara Bäckmo): Länk: Skillnadens trädgård som också har en blogg och Youtubekanal där hon är helt självförsörjande på grönt under mer än 6 månader på året. Hon börjar även så och odla väldigt tidigt. Skillnadens trädgård ligger i zon 3 och mina odlingar ligger i zon 1-2 så det hon lyckas med bör jag också lyckas med!  Kan jag öka vår självförsörjningsgrad från tidigare års 2-3 månader till 6 månader så gör jag min kropp en stor tjänst. För att inte tala om hur härligt det är att knalla ut i odlingarna bakom ateljén och plocka ihop dagens middag.

Read Full Post »

Jo, det har dröjt alldeles för länge sedan jag postade något inlägg här, jag vet. Förlåt mig, jag lovar skärpa mig. Sist skrev jag om vad jag funderade på inför min gastric bypass och nu kommer jag berätta om hur det gick och vad som hände. För naturligtvis hände något. Det är anledningen till att det dröjt så med inlägg här. Men vi tar det från början, nu när vi konstaterat att jag iallafall lever fortfarande!

20160217_081016

Tidigt på morgonen den 17/2 anlände jag till Helsingborgs sjukhus för min Gastric Bypass operation. Jag gick upp klockan fyra för jag skulle vara på avdelningen redan klockan sju. Jag var taggad, nervös och uppe i varv men inte rädd. De hade trångt på avdelningen så jag fick först plats i en förrådsskrubb utan fönster. Nå, det slog inte ner humöret utan gav mig snarare lite att skratta åt. Ni vet: En variant på att komma ut ur garderoben, fast viktmässigt istället. Vid tio tiden rullades jag ner till operation. Eftersom jag gjort en hjärtoperation i Lund för sex år sedan tyckte jag det var spännande att se hur allt fungerade och såg ut på Helsingborgs operationsavdelning. Men jag hann inte se mig omkring så mycket för efter att narkosen börjat flöda somnade jag kvickt.

När jag vaknade upp låg jag på uppvaket och det hade gått några timmar. Jag kände mig ganska pigg och började genast röra på mig i sängen eftersom jag vet att det finns förhöjd risk för blodpropp efter alla operationer. Det är därför vi som genomgår en överviktsoperation ska ta blodförtunnande sprutor före och efter operationen. Så jag sprattlade med benen, viftade med armarna och gick upp för att försöka kissa så fort det gick. Men min urinblåsa var nog i chock och tänkte inte samarbeta på ett bra tag!  På uppvaket låg också en kille som jag träffat på gruppträffen i Landskrona. Han hade uppenbarligen också någon form av medicinsk historia som gjorde att kirurg eller narkosläkare velat operera honom i Helsingborg istället för i Landskrona. I Helsingborg opererar man de patienter som har en mer komplicerad sjukdomshistoria (de opererades förr i Lund). Han mådde också bra och vi pratade för fullt. Plötsligt kände jag hur jag började tappa fokus, allt började snurra. jag fick frossa och frös som en gris. Plötsligt försvann allt. Sen vet jag inget mer förrän jag vaknade upp och då var det sen kväll! Någon i personalen sa att jag varit illa ute och att puls och andning varit extremt låga. Men jag mådde ganska bra igen och kom upp för att försöka kissa vilket också lyckades. Så, sent på kvällen kom jag äntligen upp på avdelningen där jag skulle sitta upp i en speciell hjärtsäng och sova. Hur mycket tror ni jag lyckades sova i den? Dessutom hade jag ont av gasen de blåser upp magen med för att komma åt med instrumenten. Det värkte ganska ordentligt uppåt axeln men det visste jag kunde hända så det stod jag ut med. Jag var uppe och gick i korridorerna så ofta jag kunde för det hjälper till att få bort värken och gasen.

Dagen efter ,alltså den 18/2, vad det dags för utskrivning. Jag fick träffa dietisten och kirurgen, Dr Adrian Sava. Efter all information åkte jag hem. En bilresa på ca 12 mil och lite mer än en timme, körd av en taxichafför med värsta graden av mundiarre. Han pratade i ett! Och jag fick höra allt om hans Ukrainska blivande fru, hennes problem med social och exmake. Jag fick höra om hur taxichauffören spred pengar omkring sig när han besökte henne i Ukraina och hur fantastisk de tyckte han var på att laga mat. Kort sagt, jag fick en djupare inblick i hans liv än jag någonsin önskat och dessutom blev jag totalt utmattad på kuppen. Så när jag kom hem stapplade jag direkt upp till min säng. Men efter bara en kort stund förstod jag att det inte bara var taxibabblaren som gjort mig utmattad utan något mer var på gång. Jag började må kraftigt illa och fick ont i magen.Frossbrytningarna jag fick av att jag frös så gjorde så jag hoppade i sängen. Jag ringde till avdelningen jag legat på men sjuksköterskan påpekade bara att jag var utskriven och fick därför åka till akuten. Att Dr Sava tryckt på att man alltid ska vända sig till opererande sjukhus brydde hon sig inte om. Så när min make kom hem efter ytterligare en timme hade jag börjat spy. Majoriteten av gastric bypass opererade kan inte spy men jag lyckades utomordentligt väl med den saken, kan jag säga. Alla 1,5 liter jag smuttat i mig under dagen plus lite till kom upp i hinken. Min man ringde sjukvårdsupplysningen som genast beordrade ambulansfärd med högsta prioritet. Så några timmar efter jag lämnat ett sjukhus var jag på väg in till nästa. Det blev Lunds akut eftersom jag tillhör det. Jag blev genast inlagd och satt på dropp. Inte en droppe fick dock komma över mina läppar! De gjorde en ct- röntgen och kommunicerade med Dr Sava( min kirurg). Först den 20/2 kördes jag så i ambulans till Helsingborg. Personal i Lund påstod att det berodde på platsbrist. Dr Sava menade i senare samtal att han varit fly förbannad för att det dröjt så länge och att det var Lund som trasslat.Men jag hann knappt upp på avdelningen i Helsingborg förrän en sköterska kom in och meddelade att kirurgerna tittat på röntgenplåtarna och de måste operera igen. Jag fick panik! För i mitt huvud betydde omoperation massiva komplikationer och hög risk för död! Jag ringde mina söner och min man och sa i princip farväl. Sen fokuserade jag på att bli så lugn jag kunde. Jag visste mycket väl att om jag hade panik då jag skulle sövas kunde det ge komplikationer och syrebrist. Så jag försökte allt. Jag mediterade, eld-andades och bad. Och jag lyckades bli lugn. När jag rullades in i operationssalen hade jag överlämnat mitt liv i högre makters händer. Jag visste att jag inte kunde göra mer, det var upp till kirurgerna och livet. Var det dags för mig att lämna in så fanns det inget jag kunde göra.

Jag vaknade upp på samma plats på uppvaket som jag legat på efter första operationen. Jag levde! Så tacksam jag var och ännu ovetande om att det bara varit början på min trasselresa jag klarat av än så länge. Kom upp på avdelningen och fick nästan genast besök av min kirurg. Han berättade lite om operationen och beordrade mig att dricka ett helt glas vatten! Jag blev först rädd med tanke på att vi skulle sippa vatten med tesked den första tiden men det gick jättebra. Det som var mindre bra var att han satt in en gastrostomi i den gamla magsäcken för att avlasta den. Så jag hade påsar och slangar överallt. Kateter, gastrostomi, syrgas , dropp, antibiotika i blodet och efter några dagar då mina blodkärl la av opererade de in en port i halsvenen.

20160226_14465120160224_135557

Så det var utmanande att få med sig droppställning och påsar då man skulle röra sig. Efter tre dagar började det spänna och göra ont på ena sidan av magen och det blev sakta värre. Jag fick feber och mina infektionsvärden sköt i höjden. Till slut var jag så svullen över ca 70-80% av magen så man kunde inte nudda vid den. Den var illröd och brännhet. Man röntgade mig igen. Jag hade fått en abscess( varbildning)  som bredde ut sig från ryggen och fram över magen. De försökte tömma den vid sex tillfällen vilket inte lyckades men gjorde vidrigt ont trots lokalbedövning. Jag hade också fått en abscess fram över blygdbenet och den lyckades de punktera vid fjärde försöket. Jag höll på att svimma så ont det gjorde och var säker på att de punkterat urinblåsan. Så nu hade jag en påse till!  Efter tre dagar skulle de stänga gastrostomin för att se hur det fungerade i magen trots att jag inte klarat att göra Nr 2 ännu(Det tog nästan tre veckor innan jag klarade av det!). Visst, det gick fint i tre dagar sen började jag må illa. Men ingen tänkte på att stomin var stängd så jag fick illamåendemedicin i spruta och en snutig kommentar av nattsköterskan om att ”hjälper inte den, får du väl spy då!”. Dagen efter hade jag så ont i magen och hulkade hysteriskt så jag tryckte på larmknappen och skrek på hjälp. Den manlige sjukskötaren som kom in fattade direkt vad som höll på att hända och sprang efter stomipåsar och en hink. Jag har honom att tacka för att  mitt liv inte tog slut den gången heller. Han tömde gastrostomin och därmed också min stormagsäck  på ca 3,5 liter. Jag kommer aldrig glömma hans ansikte. Det var tydligt att han var medveten om hur nära det varit att allt spruckit och svämmat ut i min bukhåla. Den gamla magsäcken är ju liksom både den nya lilla magsäcken och de nya tarmkopplingarna häftade och det kan lätt bli läckage även om man inte skulle fylla magsäcken med litervis med magsäcksvätska. Sen fick stomin vara öppen i några veckor. Jag hade antibiotika i blodet hela tiden men slapp snart droppet och katetern. Jag fick börja äta mosmat redan efter tre dagar.

20160226_173424

Och abscessen i magen hittade sin egen lösning på den platsbrist som uppstod i magen genom att tränga sig ut genom ett av porthålen. En av läkarna fick ta bort agraffen och sen vällde det ut litervis med …var. Vidrigt, äckligt var som stank så jag och rumsgrannen kved. De satte in ett drän som jag skulle ha kvar tills abscessen var helt tömd och porthålet läkt.  Jag låg ca 3,5 veckor på sjukhuset. Den sista veckan fick jag komma hem på permission med stomi, drän och massor med mediciner. Och inför sista permissionen som var över en helg, stängdes stomin igen. Det gick bra! Sen fick jag åka hem för gott. Dock skulle jag åka till distriktssköterskan dagligen för att lägga om abscessen och dessutom ”kuffa” om stomin( Det betyder att man fyller på den lilla gummiblåsa som håller stomin på plats inne i magsäcken).  Den 8/4 skulle jag så på återbesök och det ryktades om att jag skulle slippa stomin vid det besöket. För ingen hade gett besked om hur länge jag skulle tvingas ha den. Allt ifrån 3 månader till 9 månader. Men två veckor innan återbesöket, dagen efter jag fått den omkuffad hos distriktssköterskan, skulle jag som vanligt lägga om den. En kompress skulle smygas in under plattan som stoppar utanpå magen. Stomin hade svidit, läckt och gett eksem och sår så jag var väldigt trött på den. det var svårt för mig att röra mig eftersom den gjorde ont. Då jag tog tag i slangen för att glida in kompressen lyckades jag på något sätt dra ut stomin halvvägs. Vet inte hur jag lyckades! Kanske hade mina fingrar lyssnat på hur mycket jag avskydde stomin och beslutat ta saken i egna fingrar.  Efter samtal till avdelningen och kirurgen fick jag besked om att han ville att jag skulle åka till akuten i Helsingborg. De fick sen ta beslut om stomin skulle dras redan då. Jag lovar dig att jag log sött och smörade för läkaren på akuten för att de skulle avsluta det jag påbörjat hemma genom att dra ut gastrostomin helt. Och de gjorde det! Tjoho!!

Lyckan var fullständig och det kändes inte ens. Ett litet förband var det enda jag klev ut från akuten med efter att ha varit kedjad av slangar och påsar i mer än två månader. Och kroppen reagerade direkt. Jag kunde känna från dag till dag hur styrkan återvände. Jag slapp illamåendet och humöret blev superfint igen. Jag går fortfarande på rosa moln av tacksamhet över att jag lever!  Och i förrgår var jag på försenad 6 veckors kontroll. Min kirurg sa upprepade gånger hur ledsen han var över att allt blivit som det blivit. När jag frågande honom om det fanns något han kunde gjort annorlunda vid första eller andra operationen svarade han nej. Då finns det ju inget att vara ledsen för, tyckte jag! Jag tillhörde helt enkelt de procent som får komplikationer! Jag gav honom en kram. Han berättade också att han tvingats genomföra omoperationen med endast en läkarkandidat vid sin sida, förutom narkosläkare,m fl. Han berättade också att gastrostomins blåsa spruckit när han fått den på plats så han fått svära en hel del och ersätta den med en ny. Så det gick helt enkelt troll i min gastric bypass historia.

Det blev ett långt inlägg det här och då har jag troligen ändå glömt en massa. Men min hjärna verkar ha blockat många av händelserna för att skydda mig eftersom jag tidvis hade tufft att orka kämpa.

Men nu är det full fart framåt. Jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Nu har jag lurat döden 5 gånger( Struplocksinflammation, aortaaneurysm och hjärtfel, gastric bypass 1 och sen gastric bypass 2 plus när gamla magsäcken höll på att spricka) så jag känner mig som en katt med nio liv! Men livet är till för att levas och det blir bra till slut. Är det inte bra än, är det inte slut än.    Jag har flera drömmar kvar att uppfylla och gastric bypassen var ju bara en del av en större plan. Visserligen en viktig del då jag hade fått svårare att uppfylla resten av planen om jag inte blivit opererad så jag kunde gå ner i vikt och bli rörligare, men den är ju inte på något sätt slutmålet.

20160410_120833

 

Read Full Post »