Drömmar är viktiga. Vi behöver alla något att sträva mot, att drömma om. Jag har haft så många drömmar under mitt liv. När jag var barn drömde jag om att pappa skulle välja mig istället för alkoholen. Jag drömde om att mamma skulle rädda mig och ta mig bort från livet med pappa och låta mig bo med henne och lillebror. De drömmarna uppfylldes aldrig och jag lärde mig leva med det. När jag blev vuxen och fick mina söner drömde jag om att kunna ge dem allt jag själv inte fått. Trygghet, två föräldrar och kärlek. Det lyckades inte helt. Jag gav dem kärlek och jag tror de alltid kände trygghet. Men drömmen om att de skulle ha två föräldrar sprack i dagsljuset. Deras pappa försvann ur deras liv då de var 1,5 år. Och istället för att kämpa för att tvinga honom att umgås med dem ville jag skona dem från att växa upp med känslan att vara oönskade. Jag jobbade hårt för att de skulle få ett så litet hål i hjärtat av detta som det bara var möjligt. Jag tror jag lyckades men kan ju inte veta säkert. De har vuxit upp till fantastiska unga män som är kloka, utbildade, empatiska och kärleksfulla. Ja, jag är partisk men i denna fråga är jag helt säker! Den drömmen lyckades jag med. Efter min hjärtoperation fick jag en dröm om att sätta allt jag gått igenom, alla dessa erfarenheter, i arbete och hjälpa andra människor. Drömmen växte fram nästan av sig själv. Jag kanske kunde göra nytta som präst. Jag slet och pluggade. Jag tog studielån men de räckte inte hela vägen. Till slut levde jag på min man de sista terminerna. Naturligtvis stödde han mig för han såg att jag verkligen brann för detta. Jag tog min universitetsexamen. Men som så många gånger förr kraschade den drömmen också. Denna gången var det några av Svenska kyrkans toppledare som med en knyck på stövelfoten krossade mig som en myra mot asfalten. Och varför? För att jag inte förstod att du inte behöver agera kristet om du sitter i kyrkans topp. Då behöver du kunna spela det strategiska spelet. Så jag var brickan i det partiet. Kyrktopparna gick på lunch den dagen och jag samlade ihop min krossade framtid, mina 350000 i studieskuld och min dröm och kröp hem, in under en sten.
Men man kan inte leva utan en dröm, jag kan inte leva utan en dröm! När läkaren sa att jag kanske borde fundera på förtidspension för att min kropp var så trasig, vägrade jag lyssna. Jag kan inte leva utan en dröm, ett mål. Men de där drömmarna blir svårare och svårare att tro på ju fler som trasats sönder. Framför allt om det är andra som trasar sönder dem. Tvivlet växer än mer. Duger jag inte? Varför får jag inte vara med? Är det mig det är fel på? Jag har tidigare skrivit om att du får dig en roll tilldelad i familjen. En roll som du omedvetet försöker leva upp till. Det kan vara duktiga flickan men det kan också, som i mitt fall, vara svarta fåret. Jag dög ju aldrig som jag var. Mamma ville inte ha med mig, pappa valde spriten över mig, syrran skojar alltid om hur ”vild” jag var som liten. Jag har alltid fått höra att jag blir ”så hysterisk” då jag försökt förklara hur jag mått eller så har hon undrat varför jag ”alltid ska gräva i det förgångna”. Underförstått: jag borde göra som hon och bara titta framåt för då blir man framgångsrik. Och jo, hon blev framgångsrik men också utmattningsdeprimerad och tidvis lite väl glad i alkohol under tio år. Så hennes väg var ju inte min väg. Det är troligt att du fortsätter försöka uppfylla den roll du fick dig tilldelad resten av livet om du inte får upp ögonen för det. När jag tittar tillbaks på mitt liv ser jag bara en hel rad försök att försöka passa in, bli älskad för den jag är. Jag har ställt upp för folk, vänner och familj, så det stod härliga till. Jag har släppt allt och kört till Gävle med en vän då fadern dog, jag har lämnat mina sista slantar och tömt mitt skafferi för lillebror då han var ung och fattig i sin första lägenhet. Jag har kört vänner och deras barn till höger och vänster. Bara för att få känna att jag betydde något för någon. Dessutom har jag sett mig själv som en loser och uppfört mig som en sådan mot min ursprungsfamilj, aldrig tagit mig loss, aldrig stått upp för mig själv utan iklätt mig den hjälplösa, hopplösa tösen som behövde hjälpas.
Nu behöver jag bara känna att jag betyder något för mig själv. Och det är en skön känsla! Tänk att det skulle ta nästan femtio år innan jag fattade att vi först och främst ska älska oss själva!
Jag hittade en ny dröm för några år sedan. Den är fortfarande ömtålig men jag har något att kämpa för igen. Jag vet inte om jag kommer lyckas realisera den men den ger mig glädje även på vägen mot målet. Och det är viktigt. Jag vet inte hur man lever utan en dröm. Denna gång beror min dröm inte på godkännandet från andra människor. Denna gång beror den helt och hållet på mig.
Jag har redan tagit många steg på vägen mot målet. Jag är rädd varje dag för att något ska grusa mina planer men jag är också glad för varje steg jag tar! Varje delmål är en vinst i sig. Varje pusselbit jag klarar att samla in och lägga rätt ger mig en sådan glädje. Jag var så rädd att jag blivit för gammal för att drömma och ha mål. Att livet nu bara kunde vara en transportsträcka mot rullatorn. Men min vana trogen går jag min egen väg nu igen. Ibland är det inte ens jag som planerar nästa steg utan det är som om dörrarna sätts på glänt av en allvetande spelmästare. Jag har börjat våga känna tillit igen. Tillit till att det ordnar sig, det som är är och det som ska bli blir!
Som avslutning på denna långa fundering vill jag bara, av hela mitt hjärta, önska dig en dröm att leva för. Det gör gott i både kropp och själ!
Anneliereimer's Blog 