Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Oj, sist rörde sig allt om hjärtoperationen. Det är sex år sen den gjordes . Som ni märker överlevde jag! o) Vi kanske ska ta en liten resumé på de sex åren. Men ni får förlåta mig om jag minns krokigt för minnet har också blivit äldre.

Drömmen kom till mig.

I samband med hjärtoperationen skulle jag också bli utslängd ur sjukförsäkringssystemet. Ni minns kanske att det var de åren då alla skulle ut efter en tid oavsett om de levde eller var döda. Nå, jag hade ju varit sjukskriven en tid för alla diskbråck och när hjärtoperationen kom skulle jag ut efter en månad tyckte de. Att klyvas på mitten för att få ny klaff och en bit ”cykelslang” istället för aorta där aneurysmet var gör inte precis att man studsar ur sängen, kan jag med expertis säga! Läkaren började prata om att försöka förtidspensionera mig då jag sa stopp. Vad jag skulle göra visste jag inte men jag visste att jag inte skulle bli förbrukad. Om kroppen var kass hade jag ju fortfarande min hjärna i behåll! Så jag började studera på distans. Då kunde kroppen läka i lugn och ro och jag kunde sen bli en produktiv samhällsmedborgare! Jag funderade på vad jag älskat att göra som barn för oftast är det de vi är bra på. Det blev religionsvetenskap. Jag hade slukat religions och historieböckerna som barn. Alla dessa berättelser fann jag magiska!  Under studierna fann jag tillbaks till min tro och kände mig kallad att bli präst. Jag som tio år tidigare hade skrattat åt en sådan ide tänkte att det kanske var därför jag haft ett så tufft liv. För att jag då kunde stötta mina medmänniskor. Jag visste ju hur man kan råka ut. Jag fick en ”sanning” att hålla mig till och en tro att det fanns en mening med mig och mitt livs tunga stunder.

Det är första gången jag berättar allt detta!

Jag satsade allt. Till och med då studiemedlet var slut fortsatte jag med min mans hjälp. ( Jodå, jag har gift mig också under dessa år.) Alla i kyrkan stödde mig och jag pluggade och pluggade. 5,5 år tar det att bli präst och jag hann med en stor del av dem. Men sen är det den lilla detaljen att man ska bli godkänd av Biskopen..Och jag var dum nog att tro att det i kyrkan inte pågick strider, ränker och fulspel. Men ack vad jag bedrog mig!  Jag hade bett den pensionerade präst som vigt mig vara min mentor utan att veta att hon fortfarande hade starka fiender i stiftet. Fiender på hög position som inte gillade henne, från början för att hon var en av de första kvinnliga prästerna och sen för att hon liksom jag är en stark kvinna som säger sin mening. Men denna fiende vädrade morgonluft när jag nu kom på den konferens man kallas till innan man blir godkänd. Jag skiljdes ut från den grupp jag gjort praktik med och sattes i en annan. Så fult gjort,tycker jag nu, då man är väldigt nervös för alla de intervjuer som man ska ha under den ödesdagen och behöver tryggheten i gruppen man gjort praktik med samt den handledare som känner en utan och innan från denna praktik. Vad man inte tänkte på var att den präst som var deras handledare kände jag så hen berättade senare hur det gått till då jag offrades. Min mentors fiende skulle ”tvingas”gå i pension från sin höga roll i stiftet( hade fått mycket klagomål)och jag blev offrad som en spelpjäs i denna långa vendetta mot min mentor.

Krossad??

Jaha, vad gör jag nu? Vem är jag nu? Jag trodde ju på reklamen att ”alla är välkomna i kyrkan”. Ingen förstod något. De hade ju tyckt jag skulle bli en bra präst. Det som gör det svårt att inte bli bitter är att man inte har en chans att överklaga eller få ut mötesprotokoll från detta skandalmöte(prästen som satt med därs ord, inte mina) En klapp på axeln och ”du kan ju söka om fem år igen”, vi erbjuder fem gångers samtalshjälp om du vill. Vill??? Jag är krossad, utblottad och pulvriserad och biskopen kan inte ens ge ett ärligt svar på vad det var som hände eller varför. 350000 i studielån, förlorade år, en framtid där jag kunde ha verkat och gjort nytta för någon trots min kassa kropp och jag bemöts inte ens med respekten av ett ärligt avslag. Hade jag inte passat för att jag var okunnig så ok, eller till och med för gammal…men jag hade tagit en examen med mycket goda betyg och i andra stift fanns präster som blivit detta vid hög ålder. Vad det att jag var fet? Ja, ni förstår hur det gick runt i huvudet innan jag fick reda på sanningen från min mentor och de vid konferensen närvarande prästen. Jag har fortfarande svårt att gå i våra svenska kyrkor fast det gått flera år nu. Och en av de andra som gick upp på denna antagningskonferens blev också nekad. Hen är en person med mycket livserfarenhet men som man skulle kunna berätta allt för. En underbar människa. Men hon passade inte in i Biskopens vision om akademiska präster. Det gjorde däremot flera totalt oerfarna men väldigt egotyngda 22 åringar. Så nu formas hela Svenska kyrkan efter denna vision, inte bara detta stift. Mörker. Nå, denna historia är egentligen mycket längre men jag lämnar därhän vilka svar jag fick på mitt brev till Biskopen där jag eftersökte ärlighet och hur obekväm jag blev då jag faktiskt önskade ta del av de samtal som erbjuds alla som nekas. Jag hade ju den dåliga smaken att inte bara smita under en sten utan be om dessa samtal som en hjälp att förstå. Men usch vad fullbokade de var med präster och de som arbetade i kyrkan. Att jag varit en del av detta i flera år och gjort praktiker, fått ryggklapp från höger och vänster var nu borta.  Jag har en gång lovat mig själv att inte bli bitter i livet men nu låg det farligt nära att jag ska komma att bryta det löftet.

Jga rev ner alla kors ett tag och isolerade mig. Som om det var mitt fel skämdes jag. De våldförde sig på min framtidsdröm och som ett offer tog jag på mig skulden. Detta har jag funderat mycket på. Varför skrek jag inte ut orättvisan? Varför fortsatte jag var lojal mot kyrkan. Jag slutade gå i kyrkan men sa inte ett ont ord om den trots att den krossat mig. Lydnad. Förstå mig rätt, kyrkan består av många delar och det är bara vissa av delarna som är ruttna och maktfullkomliga förstår du. Karriäristerna på stiften är lika lite  kristna som en hyena. Men i många av församlingarna möter man riktigt kristna medmänniskor med stort hjärta som lever sin tro. De är öppna för alla.   Och det var ju dem jag mött då jag fann tron. Det var de jag trodde var kyrkan. Men för att få verka tillsammans med dem måste man spela politik och ränkspel, formas och godkännas.

Meningslös utbildning.

Vad gör man då med en universitetsexamen i religionsvetenskap innehållande sociologi, psykologi och pedagogik i Sverige idag? Svar: Inte ett dugg! Om du kliver utanför universitetsväggarna har den ingen vikt alls. Trots att vi har ett samhälle där fler och fler religioner och kulturer möts anser svenska samhället det vara helt oviktigt att dessa religioner faktiskt har en enorm inverkan på ALLT dessa människor gör i sitt dagliga liv. Så Sverige förstår inte att det kunde vara bra att någon som kan mycket om religioner och deras vikt på psyken, grupper,mm i verksamheten i samhällena. Hade jag varit yngre hade jag kämpat för en forskarplats eller flyttat till USA, England eller något annat land där religionskunskap anses viktig för folk. Men jag känner av mina år. Dock ger jag inte upp!

Som en sån där leksaksclown med tyngd i botten gungar jag tillbaks då du slår ner mig.  

Jag hade ingen inkomst, ingen a-kassa då jag pluggat efter lång sjukskrivning så jag var dubbelblåst. Att gå till socialen var inte att tänka på för jag vägrade bli av med mitt älskade lilla hus. Jag sökte jobb, jösses, vad jag sökte jobb. Men kroppen är ju inte hel och utbildningen är märklig i en svensk arbetsgivares ögon. Trots att jag har stora delar sociologi, pedagogik och psykologi och borde kvalificera för många jobb i den offentliga och sociala sektorn står det ju religions- före de orden och trots att jag läst exakt samma sociologi som en socionom för att sen lägga till hur religion påverkar dessa teser dög det inte. Vilsen.

Som jag tidigare nämnde hade jag gift mig och nu lever jag som en sjuttonhundratalskvinna, helt beroende av min man. Inte ett skönt ställe att befinna sig för en kvinna som slagits i hela sitt liv för att klara det själv. Först som barn till en alkoholist som slogs, bortvald av min mor, sen som ensamstående mamma till två pojkar med heltidsjobb. Sen som multisjuk men med en vägran att ge upp. Tänk om jag velat skilja mig( vilket jag ville ofta), tänk om han velat skilja sig?

Terror- Trakassering- Polisanmälningar.

Om detta inte var nog fick jag min mans ”närstående” emot mig och de började terrorisera oss under denna tid och slå sönder bilar på nätterna. Jag levde som i en krigszon i ett år. Vi gjorde åtta polisanmälningar, vakade på nätterna och letade lösningar. Inget hände. Psyket tog stryk och jag förlorade den lilla nattsömn jag haft mellan värkens plågor. Polisen hann aldrig ut för vi bor på landet och polisen häckar i stan. Men sista gången hann de ta dem med bilen full med sten. Polisen meddelade sen att de ”haft ett allvarligt samtal med pojkarna(22år, 20 år och 18år) och att de nu nog förstått hur allvarligt det var. Då insåg jag att vi aldrig skulle få hjälp.  Vi hyrde till slut ut huset och flyttade. Vi hittade en liten gård där jag kunde starta upp djurhållning(får) och butik. Men, så klart, var hyresvärdarna skumma så vi fick efter fem månader ge oss tillbaks till vårt eget hus och göra oss av med alla får. Ekonomin har fortfarande inte hämtat sig. Men terrorn har upphört.

Nu då?

Nu har jag en liten nätbutik som går ganska bra och vi har gjort söndagsbutik i det ombyggda garaget. Men det är svårt för kunderna att hitta hit. Den nya drömmen är att utöka min biodling så jag kan leva på den. Men håller kroppen? Jag behöver en dröm för att orka kämpa varje dag men alla krachade drömmar har fått mig att tvivla på om mina val är så kloka alla gånger. De kanske inte tar tillräcklig hänsyn till de fakta jag lever med som den söndriga kroppen, dålig ekonomi, åldern. Men jag vägrar ju envist låta kroppens svaghet domdera mig. Det är en sån sorg att förlora krafter och inte klara vad man förr enkelt kunde.

Sedan ett år håller jag på med ett inre rengöringsarbete. Jag upptäcker att många av de saker jag trott jag var berott på att andra prackat på mig den bilden av mig. Och jag har bara köpt den för att det var personer i familjen som talat om att ”jag alltid varit sån”. Som många som levt i dysfunktionella familjer blir en tilldelad rollen som det ”svarta fåret” utan att egentligen  fått ett ord med i laget. Detta görs omedvetet så fokus hamnar på någon annan än de andra familjemedlemmarnas brister eller missbruk. Så var det för mig, så kanske det är för dig?

Det blev en lång uppdatering men det är sex år sen och egentligen finns det mycket mer att berätta men jag sparar lite till framtida inlägg.

 

Read Full Post »

« Newer Posts