Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Det har hänt en hel del som gjort att varken tid eller ork infunnit sig.
Som jag tidigare skrivet påverkar värmen hjärtsjuka en hel del. Och denna sommar har varit full av varma eller kvava dagar. Det har ofta varit svårt att dra andan men för några dagar sedan råkade jag ut för något jag aldrig varit med om förr och fy… vad rädd jag blev!
Min ene son och jag skulle ha en mysig dag ihop, käka lunch och shoppa lite tillsammans. Allt går i ultrarapid när jag ska ut på något men vi hade skoj ihop. Han hittade lite kläder på rean och jag passade på att vila på pallarna i varje provrum vi var inne i. Framåt eftermiddagen var jag ganska slut så vi drog oss mot bilen. När vi så skulle köra ut från parkeringen blev det kortslutning i hjärnan. Jag kunde för mitt liv inte komma på på vilken sida av vägen man ska köra!!! Jag visste att jag egentligen visste det, har ju haft körkort i massor med år men kunde inte minnas! Och jag fattade inte hur jag skulle klura ut det, logiken gick in och försökte hitta ledtrådar som jag också visste måste finnas men till slut var jag tvungen att fråga sonen! Han bara tittade på mig med stora ögon, suckade oroat och gav mig svar! Då trillade poletten ner och allt kom tillbaks!
Vi körde och hämtade M och sen fick han köra bilen hem. På kvällen kom oron och funderingarna. Var det värmen som gjort att mitt söndriga hjärta inte orkat pumpa upp blod till hjärnan och att jag därför fick blackout? Eller är det så att hjärtat försämrats så snabbt på grund av baciller från inflamationen i tanden jag bröt för ett bra tag sedan och att dessa baciller satt sig på hjärtklaffen. Och att det nu då lossnat lite ”plack” därifrån som vandrat upp till hjärnan, ploppat igen något för att sedan lossna? Mamma har ju haft små strokes och så kallade TIA- attacker. Det har då konstaterats att hon har trånga och ”vingliga” blodkärl och kanske har jag samma sorts kärl. Och att de då proppades igen ett ögonblick???? Vi har ju märkt att jag sedan ca en månad börjat svamla mer och ibland har svårt att hitta orden eller att uttala orden rätt.
Tänk vad man kan fundera ut ”tosiga” saker! Jag känner inte igen mig själv när jag sitter och oroas så här. Innan allt detta med hjärtat fanns, ja alltså aneurysmen för klafffelet är jag ju född med, så fungerade jag ju alltid perfekt och funderade aldrig på hälsan. Visst har jag mina diskbrock som gör ont som f….. men de är ju liksom inget man kan dö av, om man inte hänger sig för att slippa smärtan förståss. Men nu när det känns som att man bara har en chans att agera rätt när något nytt händer så funderar man mycket. Dagen efter blackouten försökte jag nå någon på hjärtmottagningen i Lund men det var låååång väntetid, semestertider troligaste förklaringen. Så det fick rinna ut i sanden.
Sen har jag börjat oroa mig för svininfluensan. M jobbar ju i butik i Malmö och träffar ju massor med folk som kan smitta honom och sen mig. Och hur kommer det gå med min operation om svininfluensan dundrar in. Jag skickade med M hand-decinfektionsmedel och beordrade honom att gå igenom rutiner för butiken med chefen så de får in en vana att ex rengöra kassadisk, tangentbord mm.
Som motvikt till all denna oro( har nog för mycket tid till fundering) har jag nu äntligen gjort min tatuering på foten. Jag bestämde mig för att göra den innan operationen så att jag kan ha något vacker att titta på när jag ligger nyopererad i sjukhussängen! Man kan nog inte skutta runt så mycket med ett stort sår och kluven bröstkorg och eventuella slangar och sådant men man ska väl kunna skaka bort täcket från ena foten iallafall! Den blev väldigt blommig, färgglad och med ett kors med min skyddsängels initialer på. Den ska påminna mig om att kämpa för att bli bra! Den påminner mig också om att vi alla är del av något större. Vilket jag fått många påminnelser om den senaste tiden. Det har hänt en hel del oförklarliga saker här hemma som stärker min tro! Det börjar växa fram en övertygelse om att allt detta händer av en anledning. Jag läste en bok för ett tag sedan där det bland annat stod skrivet något i stil med: Det oväntade otäcka som ”drabbar” dig är det som ”kosmos” skickar och som för dig framåt och får dig att växa. Det som du själv ”ställer till” tynger dig bara. Och jag kan märka att jag ser på saker med delvis nya ögon. Jag har alltid varit en person som reflekterar över saker och som försöker hitta positiva saker i det som händer men nu sker det på ett annorlunda sätt och jag känner dessutom att jag inte riktigt kan sätta ord på det. Vilket är en väldigt konstig känsla då jag alltid varit så verbal. Dessutom känns denna inre resa som jag nu gör väldigt privat! Jag vill liksom inte diskutera den med andra utan sitter på den som en skatt som bara är min och som jag inte är helt säker på ännu!! Samtidigt finns det känslor och tankar som jag så väldigt gärna skulle vilja ha förmågan att delge andra. Känslor av ren och skär lycka. Ögonblick där det känns som att jag är direkt uppkopplad med allt runtom i ren HD-kvalite! Det är en märklig känsla att uppleva samtidigt som jag varje dag lever med risken att aneurysmet spricker och jag dör! Detta borde ju göra mig helt deppig, vilket det också gör ibland men oftare och oftare känner jag mig kärleksfull och som att allt runt om mig är klarare i färgerna liksom. Så just nu pendlar känslorna väldigt från oro som jag nämde tidigare till detta nya obestämbara tillstånd av positiv karaktär. Hm, kanske det är något i vattnet som gör mig hög????? Nej, skämt åsido så känns det som om något stort är på gång, och det är det ju för en hjärtoperation är ju ingen liten sak men förutom den menar jag. Det känns som om livet aldrig kommer bli detsamma igen………..
Read Full Post »
Anneliereimer's Blog 